Bloggsemestern fortsätter...
... trots enstaka inhopp. Riktigt skönt. Med iråkade benkrämpor kan ändå inte datorn tas i besittning mer än kortare stunder i taget.
Gick fyra kilometer i går. I sakta mak. Försökte gå som Henry Fonda - om nån minns hur det såg ut. Funkade inte så bra. Vägen var nysladdad. Den ensamme vandraren fick det rätt kämpigt att försöka glida fram utan stötar och knyckar. Ögonen kisade mot det skarpa ljuset, det blev suddigt, mådde illa för jag inte ätit på en stund. Fick en känsla av stenig öken där jag raglade fram.
Ny metod prövas idag. Har haft ett par underbara timmar. Kan både sitta och gå i kortare pass – så långt. Använder nu en lätt framåtlutad knäande gång med små steg. Mycket långt från Henry Fonda, kan jag säga. Och långt från de raska promenader som lett till 13 kilos viktminskning. Storvulna planer om en fortsättning läggs på is. Man krymper liksom lite. Men är glad ändå.
Tjugo nymfer tjoar glatt medan jag dubbelvikt repar gräs till mina små "hästar", dvs marsvinen. Det FINNS äntligen gräs till dem. Sex gojbarn klänger i sina leksaker och det är harmoni i voljären. Barna ser för goa ut. De kastar sig med dödsförakt mot leksakerna, dinglar där i ett ben med huvudet neråt medan de letar upp nästa objekt, springer på gräset på korta ben, lite bredbenta som blöjbarn. Ursöta.
Klurar på hur man ska kunna återge detta. Inte lätt att fota miniatyrer i stor voljär genom dubbla nät.
