Vårsol på gott och ont

Plötsligt sken solen som om den aldrig gjort annat. Och lika förvånad blir man var gång. Fattar nästan inte att det är möjligt. Här har man gått i en grå bomullsliknande lunk och vädret har liksom kvittat. Man har kunnat fullfölja planer utan att bli störd. Nu… blev det värre.

Skulle jag sitta en kvart i solen och få lite kulör på nyllet (var fanns stolen och var är det vindstilla...) eller skulle jag vara "nyttig". Visst borde jag raka benen som planerat… men varför bo in sig i mörka badrummet när SOLEN skiner. Allt blev fel. Vågar inte gå promenaden direkt efter "giftsprutan" heller, ifall jag får yrsel… Varför måste solen skina just i dag.

Den Gule blev plötsligt ett störande inslag som kullkastade varje plan. Ska man göra det man tänkt eller ska man "ta vara på solen". Handlingsförlamningen var ett faktum och alla planer väck. Vad var det nu jag tänkte göra…?

Det händer varje år. Vi här uppe i Norden blir så himla till oss av att se solen så vi får fnatt. Tvångstanken att "ta vara på solen" blir en stressfaktor. Hamnade framför datorn istället, för att samla tankarna. Hundarna har dragit igång Stora Matcirkusdansen, en timme i förväg. Enormt störande för en som försöker få fatt på tidigare tänkta tankar.

Om vintern när alla trädgrenar syns torra och livlösa kan man bara med yttersta svårighet föreställa sig dem i fullt utvecklat lum. Jag menar… vi VET ju hur det ser ut men man FATTAR inte att det är möjligt. Samma är det mitt i högsommaren när vänlig grönskas rika dräkt omfamnar oss och döljer både skavanker och utsikt. Vem kan då föreställa sig… egentligen… att det ska bli vinter igen med mörka kala grenar.

Herregud, nu går solen i moln. Skönt, då kanske man kan fungera igen.