Reningsprocess och minnen
Röjning är en reningsprocess. Som en mullvad gräver man sig tålmodigt fram genom många små högar. Viss gymnastik också. Väl ute på andra sidan om varje hög… befriad.
Golvyta förlöses från barlast. Svängrum. Har väl inte riktigt insett hur mycket dessa högar hindrat. Kanske blir man redo att starta nåt nytt…
Stor tung TV-bänk byttes mot smärtare sak - på hjul. Ny DVD-spelare installerad. Sladdelände. Man ska inte röra det som fungerar men… nu blev det så. Satelliten funkar men marksända kanaler upphörde. Skadad förstärkare på svalornas takantenn? Hjälp inväntas. Ny kostnad. Usch och fy.
TV-problemen ledde oss till byrå på plan två. Ny röjning. Antennsladdar i legio. Femton år gamla datorsladdar, telefonjack från samma epok, uttjänta telefoner och mobiler, elkablar och kontakter – såväl trasiga som hela. Bort, bort, bort. Flera lediga lådor!
-----------------------
Minnen bevaras bäst i det egna minnet. Vis av erfarenhet och ålder är jag övertygad. Egna minnen ska aldrig jämföras med andra personer som också var med. Minnena stämmer inte överens. Ibland uppstår träta. Någon vill reda ut och lägga till rätta. Alla har sina upplevelser av vad som hände. Egna minnen.
Besök inte heller gamla kära platser i fåfäng önskan om en nostalgikick. Det ser ändå inte ut som det gör i ens eget minne. Inte ens om huset eller torget är bevarat. Återvändandet borgar istället ofta för besvikelse och än värre… att det gamla kära minnet besudlas av nya intryck.
Väninnan och jag är överens. Hon avstod från erbjudandet att besöka ett kärt hus från förr. Ville inte förstöra sina minnen från platsen. Ens minnen är inte heller faktiska minnen, alltså exakt hur det var och såg ut. Till synminnet av t.ex en dörr eller ett skrin lagras också känslominnen, doftminnen, minnen av vad som sades och vad man tänkte då. Och allt tillsammans blir minnen av en upplevelse. Aldrig ett exakt avbildande.
------------------------
Detsamma gäller böcker. Boken "Dick och Dalli" betydde mycket för mig i tonåren. Om två tjejer som skötte och körde shetlandsponnyer i olika uppdrag. Tyckte så väldigt mycket om den boken. Saknade den i åratal och ville återuppleva. När hem-PC:n gjort sitt intåg i Lilla Huset söktes på nätet. Boken fanns på bibliotek i Småland. Hopp och längtan. Distanslån fixade hem den. Full av förväntan läste jag äntligen den kära boken på nytt…
Kände inte igen mig! Varken i händelser, miljöer eller personer. Inte ens hästarna kände jag igen… och vädret stämde inte heller. Min bild av berättelsen var således en mix av mina egna tankar, upplevelser, önskningar och fria fantasier om vad som skildrades på sidorna. En högst egendomlig erfarenhet.
Lever nu därför efter devisen: låt minnen förbli minnen! De vårdas bäst i det egna minnet – så länge man har det. Sedan kvittar det ju.
