Räknar ner från toppen av livstrappan

Här sitter man på toppen av livstrappan och räknar ner. Sin återstående tid på jorden. Från att upp till åtminstone 30 ha känt det som att resten av livet var oääändligt finner man sig nu allt oftare säga att ”det där får vi ändå aldrig uppleva”. Man kalkylerar alltså med kanske 20 år till – i bästa fall. Det är lite ovant, men vi vänjer oss väl allt eftersom.

Husbonden har varit en sväng till lasarettet efter bröstsmärtor vid djupandning, bäst att ta det säkra… och ambulans blev det. Vanlig sjukresa är inte att tänka på för då ifrågasätts man redan vid samtalets början: ”du har väl intyg från läkare på att det är nödvändigt, annars får du betala hela taxiresan själv.” Alltså lika bra att bättra på ambulansstatistiken. Efter EKG på längden och tvären och 24-timmarsmätning, lungröntgen, blodprov och cykel-EKG blåstes faran över… ”det var nog bara en muskelsträckning” och Husbonden känner sig genast bättre.

Utan specifika detaljer noteras även att min 'Crohns' krånglat på hittills okänt sätt en tid. I kväll känner jag igen mig själv för första gången på fyra hela dygn. Och blåser faran över. För denna gång. Håhå jaja…

Mitt i detta har ännu ett överklagande till Förvaltningsrätten å Kompisens vägnar knåpats ihop. Sju sidor. Längre och värre för varje gång;-)

Livstrappan/Ålderstrappan – människans väg från vaggan till graven, känner vi alla igen. Målning på väv av Winter Carl Hansson (1777-1805) med citat ur Jobs bok 14 kap (framgår tyvärr ej på bilden):

”Menniskan af qwinno föd lefwer en liten tid och är full med orolighet wäxser up som ett blåmster och faller af flyr bårtt som en skugge och blifwer icke.” Hur många har sett det citatet? Inte jag.