Hur ska det gå för Valborg

Valborg skadade en framtå för en vecka sen. Foten svullnade. Sen gick hon in i en buske och gömde sig. Hon har fångats in och fått sulfa vid två tillfällen. Det är allt vi kan göra. Tiden får utvisa om inflammationen hävs eller tar överhand. Stackars lilla Valborg… Vi känner verkligen med henne. Man kan lätt tänka sig att foten värkt och dunkat. Hon har säkert haft både feber, muskelvärk och huvudvärk. Men hon är inte ruggig eller slö. Blicken är pigg.

Den inflammerade foten var tre-fyra gånger tjockare än normalt. En liten fågelfot är normalt bara benig, men nu var den röd och svampig. Den skadade tån var svart och ihopkrympt. Att hon söker vila och avskildhet är smart – en hona blir annars alltid uppvaktad av envetna hanar. Energin ska gå till läkningen nu. I den solbelysta busken har hon fått värme, vilket sjuka fåglar ska ha. I annat fall skulle vi satt henne under ’gresalampan’ då infravärme värmer på djupet. Och sulfan har antibiotisk funktion. Därtill är hon kvar i sin normala miljö, vilket också är bra. Instinktivt har Valborg gjort alla rätt.

Vi följer dramat dagligen. Kollar ner i busken att hon lever. Och att hon kommer ut varje dag och äter något. Ett samförstånd oss emellan - hon ser att vi har uppsikt, och får ligga kvar på den plats hon själv valt.

Fröer på marken runt busken gör att hon har nära till maten. Hon såg när jag spred dem och lade ut strån med frövippor som de älskar. Genast var hon framme och åt av godsakerna. Med god aptit. En fågel med den blicken avlivar man inte. Hon v i l l överleva detta. Hon ska ha sin chans. De senaste dagarna har hon varit inne vid matskålarna och ätit sig riktigt mätt. Då går det fort, och sen lika snabbt ut till busken igen. Vi håller tummarna för Valborg.

Vi erinrar oss hur det gick för Nacka, kanariepojken som amputerade två tår på sig själv och blev helt frisk igen. Så vi vet att det k a n gå vägen.