Sladdkullen är ute!
Nu är sladdkullen ute! Ja, de kanariebebisar som trillade ur boet och sånär dog härförleden. Och som vi räddade med tålamod och list efter traumat. Mor 'Nils-Georg' och pappa Tore återupptog matningen i reparerat bo och allt har löpt som det ska. Men de är ute tidigt, rackarna… tre dagar för tidigt.
Inte förrän till tisdag, om tre dagar, skulle de ut. Men man såg tidigt att här blir det grejer av... I två dagar har den ena ungen stått upp i boet och spejat runt. Och i morse hade det hänt. Livliga som attan. Ibland ser man kanarieungar ligga tillsammans i ett hörn i nästan en vecka efter att de kommit ut. Men de här vankade av och an, pigga på att utforska omgivningen. Verkar bra - så långt. Vi är lättade och glada att allt gick vägen.
Vi passar på att ringmärka dem medan de ännu är naiva och orädda. Så lätt det går. Och sen snabbt tillbaka till platsen där de hämtades. En minut allt som allt.
Härligt mörkhyade har de varit sen födseln, vilket glatt oss. På senare tid har vi fått alltför många gula, gulvita och cremefärgade kanarier. Vackert det också, men lite tjatigt. Och svåra att se skillnad på. Dessa blir bruna eller gröna när de färgar ut, vilket är efterlängtat. Då kan det i nästa generation bli en hel del brokigt igen.
Sensommarskräpiga står rabatterna med hängande blommor som försöker hänga i. Ingen fräschör i grönskan längre. Bladen hänger slappa och utlevade i ett sista försök att njuta av det goa vädret. Blommorna som för någon månad sen gladde oss med prunkande livsglädje ska gå till vila. Tror jag skrev om detta alldeles nyss, men det fyller mitt hjärta när jag ser dem. Tycker det är vackert.
En av amiralerna gästar fjärilsrestaurangen med syrénbuddhleja och fotades. Växterna som planterats för fjärilarnas skull har i brist på dessa givit näring åt hundratals humlor hela sommaren istället. Och glada var dom :-)
