Stilla och ljummen kväll. Den första av sitt slag denna sommar. Husbonden har sprutat Radar på ett getingbo i vedstapeln. Vi har äntligen gripit oss an veden mellan lågtrycken- denna gigantiska uppgift. Med förenade krafter är halva vedhögen inne under tak. En känsla likt den när skörden är bärgad. Det gick bättre än vi trodde. I morr'n tar vi resten. Det är tvunget, sen kommer visst nya regn… och gud vet hur länge de varar.

En del måsten betas av. I går levererades merparten av årets nymfbarn (24 st) till zoohandeln. Det blev märkligt tyst, men vi känner att vi gjort en god gärning för föräldrarna som var mer än trötta på de livliga busungarna som verkligen hållit igång. Skrikit och tjoat och klängt i träden som apor, klättrat och klivit på svajiga grenar, haft flygövningar i jetfart så att det visslat om vingarna. Föräldrarna har knappt orkat titta på underhållningen.

Ungefär som för oss människor. Först matas, vaggas och vyssas de små bebisarna, och vaktas mot allt ont. Sen uppfostras de med glädje och engagemang. Sen suckar föräldrarna uttråkat ”vad skönt det ska bli när de flyttar” när tonåringarna skränar omkring. Och tänker förvånat ”så tyst och tomt det blev” när de väl gett sig av. Sånt är livet. Och snart väntar årlig storstädning i fågelhuset.

Vår lille blå lessonpojke sjunger sin sorgesång i voljären ikväll. Han miste sin fru i morse. Lilla 'Blåsan' blev med tiden allt sämre. Åldrades liksom väldigt snabbt. Flygandet gick allt sämre och den sista dagen i livet vågade hon inte ens hoppa mellan grenarna. Till sist satt hon bara i ett hörn på golvet. Orkade inte mer.

I ett obevakat ögonblick tog jag bort henne. Utan att han såg. Och sen har han ropat… och letat. Både ute och inne.

- Mitt hjärta brister, sa jag. Vad gör man? Vi skulle ju dra ner på antalet sparvpapegojor.

Lessonen är svåra och man kan inte släppa in dem till vilka fåglar som helst. Ibland är de även i stånd att mörda.

- Det får väl bli naturlig avgång, tyckte förnuftet. Men när lessonpojken ropade sådär tog känslorna över. Det sitter redan en ny liten 'blåsa' i reservburen. Hon hämtades idag. Han har förstås sett henne. Men ikväll ger han luft åt sin sorg i skymningen. Vemodigt.

Det har hänt lite tråkigheter på fågelfronten under vår och försommar. Svårt att bara tränga undan. Man blir lite nedstämd. Omöjligt att då låta förnuftet få göra allt som är rätt. Känslorna tog över. Man är ju inte mer än människa;-)

Klicka för större bilder.

Ett bestialiskt barnamord skedde i fågelhuset i morse. Lessonen gjorde processen kort med två nymfungar i en holk de tänkte ta för egen del. Vad sa jag…! De näpna sydamerikanerna blir som monster när de vill häcka. Starkt revirhävdande.

När vi var klara med morgonpasset såg jag den lilla gröna Gertrud komma ur Pärlvits och Rudolphs holk med blodig näbb. Förstod med ens vad som ägt rum. Holken inspekterades, ungarna var redan döda, helt varma ännu. Det var en blixtsnabb operation med ungarna som var större än Gertrud själv. Stackars små veckogamla bebisar som ännu inte fått ögon. De satt väl och väntade på mat…

Genast vidtog febril aktivitet för oss. ’Di gröne’ fick tyvärr återbördas till reservburarna i väntan på ombyggnad. Må detta bli andra till varnagel: Man kan inte ha sparvpapegojor bland andra arter! De må vara hur söta som helst, men får de för sig att häcka kan vad som helst hända.

Snabbt infångande och ommöbleringar gav ryggproblem för resten av dagen. Men det var inget jämfört med hur Pärlvit och Rudolph tog det. De såg förvånat på hur vi tog bort holken med deras barn utan att fatta vad som hänt. Deras liv som varit helt inriktade på uppmatning av de två ungarna blev plötsligt tomma och innehållslösa. Pärlvit sågs senare på dagen klänga på nätet och peta i väggen där holken suttit… "Vart tog barnen vägen… vi hade ju ett hus här?" På kvällen satt hon och Rudolph ute i regnet och försökte coola ner känslorna. De får nu glädja sig åt de fyra ungar de fick i första kullen. Lite svårt i brådrasket, men…

Inga ord kan beskriva våra egna upprörda känslor nu. Obeskrivligt ledsna och bedrövade. Särskilt som det var vårt fel. Man vill gott, och så blir det ibland fel. Det var en risk, men man hoppas ju. Dumt blev det. Mer än dumt. Och vi kan inte ens bli arga på de små monstren. Vi älskar alla våra fåglar, de kan ju inte rå för sina arttypiska egenskaper. Nu väntar en större ombyggnad för att ge lessonen tillgång till sommarsol och frisk luft – utan umgänge med andra än sin egen art. Suck…

I fågelhuset har vi äntligen vågat släppa in de små sparvpapegojorna till nymferna i Royal Suite. Tvekan har varit stor; de små sydamerikanerna räds varken fan eller trollen och har ett sjujäkla humör. Men de små liven måste ju få komma ut i solen. Provisoriet i reservburar har varat för länge nu. Efter att ha vänt och vridit på riskerna slog vi till och släppte in dem…

Härligt nyfikna och orädda kutade lessonen genast runt och bekantade sig samt… demonstrerade sin integritet. Fräckt satt de på nymfholkarna och kikade ner i bostäderna (ajajaj...). Till kvällen satt de i matskålen intill de större nymferna som ju är vänligheten själv. Dagen efter var ’di gröne’ redan i utevoljären. Satt under taket med nymferna under störtregn, njöt och tyckte livet var rätt härligt. Introduktionen var klar.

Lessonparen är otroligt tajta, sitter så tätt att man inte ser luft emellan. Och allt gör de tillsammans. Går på rekognosering, äter, ja till och med dricker i par. För att sen sätta sig tätt, tätt igen. Men gud nåde den som retas… då blir de små monster. Vi hoppas det håller.                        Klicka för större bilder

Husbonden bygger om i finkavdelningen. Kanarierna får egen kupé för att slippa störningar nästa häckningssäsong. Kolonihäckning med flera arter tillsammans har sina problem. Förra året var det sebrafinkarna som tog kanariernas ägg. I år har risfåglarna varit fräcka, säkert beroende av att de blev väldigt många när vi sammanförde två stammar. Häckningen är i princip avslutad för småfinkarna. Idag öppnades en nätvägg under arbetet så att alla förenas en kortare tid, för att sedan åtskiljas igen.

Årets sebraungar som aldrig mött de andra blev väldigt exalterade och nyfikna. För att i nästa stund tuta ihärdigt efter mamma och pappa när de inte hittade tillbaka. Den lille astrilden återtog sin gamla favoritplats.

Tre testosteronstinna kanariehanar har återvänt till flocken. Ettrigast är Tore, bilden ovan är signifikativ för hans temperament. Första  dagen bråkade han med Pelle och Robin vilka sedan gjorde gemensam motattack så att Tore blev riktigt kväst. De hade full bevakning på Tore som fick lära sig att sitta stilla. Den dagen.

Dagen därpå  repade Tore mod igen och jagade Parveln som blev så trängd att han satte sig på Tores rygg och nöp denne i huvudet. Vi får hålla dem under bevakning. I bästa fall lugnar de sig.

--------------------

För övrigt har jag jobbat med vännen A-L:s yttrande till Länsrätten i två dagar. Tungt och tröttsamt. Denna gång överklagas sjukpenning för perioden maj-augusti 2011. Försäkringskassan delar upp sjukskrivningarna i flera ärenden – i ren utmattningstaktik. Nästa ärende som ska vandra samma väg är augusti 2011-februari 2012, nästa därpå mars-juni.

Dessvärre hände något som tog musten ur oss … Hennes ärende med ansökan om sjukersättning (f.d. förtidspension) har inte löst sig som tänkt var. Läkarens utlåtande höll på att glömmas av! Efter påstötning skrevs det strax före att han gick på fyramånaders semester. Utlåtandet har väsentliga brister och kan inte användas vid ansökan. Återkommer till det en annan dag. Nu ska Lilla Huset natta.