Valborg klarade pärsen. Vår lilla kanariehona Valborg skadade en tå för 16 dagar sedan. När jag skrev om henne HÄR förra veckan var allt osäkert. Hon hade lagt sig i en buske, vilade och bidade sin tid medan inflammationen värkte ut. Men hon ruvade faktiskt också på ett ägg… tydligen påbörjat innan skadan skedde. Bo och ägg var dock inte i bästa skick. Vi befriade henne från den plikten.

Dagliga framsteg har konstaterats. En piggare liten fågel har sällan setts. Hon har oftast hållit den ömma foten upplyft men kunnat stå på den då och då. Ett genombrott skedde igår när hon glatt kastade sig i poolen och plaskade av hjärtans lust, omringad av vännerna. Således fångades hon in idag för kontroll.

Det är bara en klo som förlorats. Den svartnade resten är borta, tån verkar intakt och har fin färg. Den svullna ’trampdynan’ (som fåglar egentligen inte har) hade svällt av. Färgen är normal och hon sågs trippa omkring på båda fötterna en stund. Den lilla tultan sliter och släpar nu med strån till ett nytt bobygge någonstans. Och livet leker igen för lilla Valborg.

Friskförklarad är även undertecknad. Sanatoreihostan ekar inte längre i Lilla Huset. Under helgen tillstötte värk vid djupandning och lunginflammation befarades - med viss reservation för invärtes muskelbristning efter två veckors ihärdigt hostande. Förbereddes besök på Vårdcentralen i morse, men vaknade helt återställd och besvärsfri – varpå jag friskskrev mig själv på stört. Förbättringen kvarstår ända inpå kvällningen. Husbonden försökte få med mig på cykeltur när värsta hettan (27,3) gett sig. Det kändes inte riktigt nödvändigt första friska dagen :-)

Valborg skadade en framtå för en vecka sen. Foten svullnade. Sen gick hon in i en buske och gömde sig. Hon har fångats in och fått sulfa vid två tillfällen. Det är allt vi kan göra. Tiden får utvisa om inflammationen hävs eller tar överhand. Stackars lilla Valborg… Vi känner verkligen med henne. Man kan lätt tänka sig att foten värkt och dunkat. Hon har säkert haft både feber, muskelvärk och huvudvärk. Men hon är inte ruggig eller slö. Blicken är pigg.

Den inflammerade foten var tre-fyra gånger tjockare än normalt. En liten fågelfot är normalt bara benig, men nu var den röd och svampig. Den skadade tån var svart och ihopkrympt. Att hon söker vila och avskildhet är smart – en hona blir annars alltid uppvaktad av envetna hanar. Energin ska gå till läkningen nu. I den solbelysta busken har hon fått värme, vilket sjuka fåglar ska ha. I annat fall skulle vi satt henne under ’gresalampan’ då infravärme värmer på djupet. Och sulfan har antibiotisk funktion. Därtill är hon kvar i sin normala miljö, vilket också är bra. Instinktivt har Valborg gjort alla rätt.

Vi följer dramat dagligen. Kollar ner i busken att hon lever. Och att hon kommer ut varje dag och äter något. Ett samförstånd oss emellan - hon ser att vi har uppsikt, och får ligga kvar på den plats hon själv valt.

Fröer på marken runt busken gör att hon har nära till maten. Hon såg när jag spred dem och lade ut strån med frövippor som de älskar. Genast var hon framme och åt av godsakerna. Med god aptit. En fågel med den blicken avlivar man inte. Hon v i l l överleva detta. Hon ska ha sin chans. De senaste dagarna har hon varit inne vid matskålarna och ätit sig riktigt mätt. Då går det fort, och sen lika snabbt ut till busken igen. Vi håller tummarna för Valborg.

Vi erinrar oss hur det gick för Nacka, kanariepojken som amputerade två tår på sig själv och blev helt frisk igen. Så vi vet att det k a n gå vägen.

- Men, sluta fota nu så vi kan komma in!  - Är frukosten klar snart?   - Voffo gör di på dette viset?

Risfågelfamiljen var riktigt uppbragt när jag började fota också. De hade väntat länge nog på sin frukost. De små liven är för söta när de sträcker sig fram och kikar in i sitt utgångshål. Så rara miner gör ju att man går omkring med ett leende efteråt.

28 grader är för mycket. Även i vanliga fall, men särskilt som förkyld. Medtagen och tungandad släpar man sig fram mellan olika platser i tillvaron. Mest inomhus. Hostande, snörvlande, nysande, öm både här o där. Bäst mår jag i stående - men det är ju omöjligt… en hel dag. Måltiderna blir knepiga. Ändå mås här bättre än i förrgår – särskilt efter att jag fann Symbicort som skrevs ut vid likartade symptom 2012. Jisses, vilken lättnad!

Kvällen har nu nått den nivå när det är svalare ute (23) än inne (24). Dörrar och fönster öppnas. Dofter från blommande trädgård förstärks om aftonen så pass att de kan anas även av sårig näsa. Just nu tacksam att korna inte går utanför – inga flugor.  

Trädgården besöks av så många nya fågelungar att vi inte hinner artbestämma alla. Olika och nya läten hörs från tiggande ungar i buskarna. Inte orkar jag fotografera heller. I fågelhuset har sista holken tagits ned, alla 18 risfågelbarnen har hoppat ut. Ovanligt lugna i år – tänk att sånt kan variera…

Och tänk så mycket planer man har inför sommaren… i all stillhet och ofta outsagt, men ändå. Och tänk så mycket som ställs på ända för en sommarförkylning. Förra gången höll det i sig i tre veckor – då var det november.

Åskvädren väller in från västkusten. Klockan sex i morse blixtrade det till i närheten. Vid middagstid var det dags igen. Samt i kvällningen när jag stod i duschen. Vedhögarna - ja, det som är kvar av dem – betäcktes med presenningar inför regnperioden. Rädda vad som räddas kan. Husbonden fick in en del tidigare, men så fanns det sånt som behövde torkas längre. Inte regnas på!

Fågelhuset är städat. Vi fick ett infall idag. Lagom efter att kanarieungarna lärt sig flyga ut och in. Och lagom innan risfågelungarna lämnar holkarna. De vuxna fåglarna kan det här med städning nu. De flyger ut och håller sig undan medan det pågår. När det är klart hoppar de nyfiket in och gläds åt förändringen. Alla djur och fåglar gillar rena och städade miljöer. Det märks på marsvinen också.