Plötsligt slog det mig… Nils-Georg har inte setts på några dagar. Nils-Georg är en kanariehona (!) och sist sågs hon med bomaterial i näbbet. Honorna vill liksom inte sluta häcka när de kommit igång. Vet inte sitt eget bästa.

Vi antog att hon byggt någonstans i utevoljären. Letandet inleddes. Buskage röjdes – man måste ju kunna se dem. Till slut gav jag upp. Inriktade mig på att hitta henne död istället. Gav upp igen. När vi diskuterade ärendet sågs Tore komma ut från ett litet buskage intill nätet där jag redan lyft på grenarna.

Tore är hennes kavaljer. ”Aha… du ska se att hon ligger där” sa jag… Gick in igen. Lyfte på grenar, petade i gräset och se… där låg hon och betraktade mig med sin vassaste blick. När hon avvek konstaterades tre ägg – som hon får behålla. Hon har bara fått en endaste unge hittills. Stor lycka. Nils-Georg var funnen och vid liv! Från att ha varit saknad, befarad död och nästan begraven uppstod hon igen. Halleluja!

Platsen var särdeles välfunnen. Först ett tak av nedhängande stefanandra-grenar där bladen liksom lappar över varann. Sedan ännu ett tak av vildvin som slingrar sig allt tätare ovanpå voljären. Det ska nog klara en del regnskurar också, hoppas man.

I flera dagar undrade jag vad som doftade så starkt. Var det kaprifolen, flädern, någon annan blomma...? Doftstråken kom lite varstans, men aldrig intill nämnda växter. Nu är saken klar - v i t k l ö v e r! Korna är i annan hage nu och då blommar den klöver vi annars inte känt så tydligt. Runt hela tomten. Undra på att vi skrider omkring i rena parfymdoften. För varje vindpust kommer det nytt! Förresten, det finns ingen så god parfym. Vitklövern är äkta vara. 

Kostigen är vältrampad i hagen. Den bevarar vi i minnet med foto. Med dagens politik vet man aldrig när det är slut på betandet runt huset. Vi får njuta av tillvaron så länge vi har den.

Flädern skulle också fotas. Den står just nu i sin fullaste blom. Är så vacker som den är, och n e j - man måste i n t e göra saft och annat bara för att man har fläder. Vik hädan alla plikter och måsten - bort, bort bort! Är så trött efter tandläkarhistorien ännu, så det är inte tala om några plikter här.

Risfågelbarna' i holkarna är ännu ett glädjeämne. Vi har redan fått ut en omgång ungar som är ute med de vuxna och roar sig om dagarna. Nu är turen kommen till de som var senare i starten. Två bebisar i holk 5, tre i holk 9 och fyra ungar i holk 3. Kläckningstiden varierade så det blev många tittar in för ringmärkning som ska ske på precis rätt dag. Sista kollen att ringarna sitter kvar är gjord och nu ska de lämnas ifred tills de hoppar ut. Sötnosar.

Bildkavalkad idag. Kanarierna är på sommarbete i utevoljären. Somliga njuter sitt otium u.p.a som Pricken, andra jobbar hårt med barnkammare och kindergarten, som mödrarna Nils-Georg (ja, det är en hona!), Julia och Valborg. För att inte tala om fädren som tar sitt ansvar.

Tore tar hand om Nils-Georgs unge, lille Hjalmar. Valborg får hjälp av både Olle och Moskito - man kan undra varför... Och hos Julias ungar är Pelle den trofasta fadersfiguren. Det har som vanligt varit ett nöje att följa alla bestyr med bebisarna. Livets mirakel!

För övrigt har jag ägnat ett par dagar åt att 'korrekturläsa' manus till en bok som en vän skriver. Timmen är sen och det drar i ögonen.

Akut nödläge i fågelhuset i morse när en konstig gråvit fjäderklump plötsligt låg på mattan. På väg till soporna rörde den på sig. "Herregud är det en fågelunge", sa jag. Klumpen inspekterades... uttorkad och skrynklig. Full med spindelväv, fröer och fjädrar - sånt som ofta finns i fågelhusets innersta vrår. Varken ögon eller mun sågs till. Under stoffet anades något som liknade en liten groda. Det VAR en groda!

Läget var absolut kritiskt. Stackars liten parvel. Våra hjärtan blödde. Han hade saknat mat och dryck väldigt länge som den såg ut. Först till gräsmattan med droppande vatten från slangen tills den lilla gulbeige grodan anades på riktigt. Sen till dammen där den höll på att drunkna...(!) alldeles för medtagen för att orka manövrera. Upp på gräset intill för att få pusta ut. Vilket elände.

Vid nästa inspektion satt den upp med sträckta framben. Blank och med spelande ögon. När den tröttnat på mitt fotande plumsade den ner i dammen och... simmade själv! En härlig syn som värmde hjärtat. Den drog sig intill en växt och vad vi förstod gick den in där för att smälta alla sina intryck och... hoppas vi - äta några mygglarver eller så.

På några av bilderna (som jag inte visar) syns att den hade spindelväv till och med inne i munnen! Grodan har troligen kommit in i fågelhuset genom nätgrindens nätmaskor en dag. Hur länge sen vet ingen. Vilka hörnen han varit i kan vi gissa oss till med hjälp av det som satt på kroppen. Sannolikt har han också sökt sig till den fuktigare delen intill hydroforen. Nu hoppas vi få se honom i full vigör framöver. Stackars lille vase...

Två kanarieungar har lämnat boet i fågelhuset i veckan. Julia är mamma. Pelle tycks vara far av omsorgerna att döma. Den vita ungen blev inte svår att döpa med sin hjässfläck mitt på skulten, Jessie (Hjässie). I händelse av hankön blir namnet Jesse (eller Jesper). Lätt att slå om till.

Det ÄR faktiskt svårt att byta namn när fågeln är vuxen. Således hette en hona Helmut hela livet. Nu har vi en Nils-Georg som visat sig vara en hona. Vi skulle byta till Nissan om det blev så, sa vi. Men det är stört omöjligt.

Den gula ungen får nog heta Molly efter växten vi skaffat på Hem- och Trädgårdsmässan i dag i Essunga. Hemfördes kruka med en allium moly (luteum). Eva som vi besökte förra året under ”Öppen trädgård” kom ihåg att vi frågat efter den och hojtade glatt att det fanns att köpa. Vi hade sådana för 20 år sen och har därefter letat förgäves. Det ska bli trevligt med den i rabatten igen! Bild nedan lånad HÄR.

Det spåddes regn. Och det blev regn. Pilfinkarna sökte regnskydd på verandan under fasadbräderna.

För övrigt är nog mitt skov över men med efterverkningar i form av dvallik trötthet och koncentrationsproblem. Det blir inte mycket i bloggen då, inga bilder - ingen text, när man sover fem timmar på eftermiddagen.