Fåglarna har vant sig något vid den nya inredningen. När naturen samlar sig för att fälla löven får fågelhuset ny grönska inför hösten. Rikligt med löv gör att fåglarna knappt syns därinne, än mindre fastnar på bild. Men det är alltid roligt att ha några bilder med grönt i fågelhuset. För övrigt är pippisarna väldigt mycket ute i det goa vädret, och när de går in på kvällen för att komma till ro har jag inte hjärta att störa med fotografering.

En byrå i fågelhuset har klätts med vaxduk, alltid gör det något för trivseln. Samtidigt rensades lådorna på onödigt innehåll... tänk vad det samlas, ändå. Lådornas glidytor 'vallades' med stearin. De har kärvat alldeles för länge och orsakat stor irritation. 'Vallningen' gjorde susen. Hoppas det håller.

En strömbrytare i Lilla Huset glappade betänkligt. En sån där man inte kan öpnna och laga... Svart var den också - svår att få tag i. Vi tvangs köpa en vit - till en svart sladd! Trist. Vad göra? Som rödmålad blev den avsevärt käckare. Vi fortsätter nog med såna där ;-)

Ena stunden torr och fin…  I nästa stund plaskvåt… eh, fattar inte hur det alls kunde bära till.

Hade just satt upp buntar med havre och älggräs i fågelvoljärerna. Städade undan gamla strån från marken. Måste väl ha tagit ett steg bakåt, för i nästa sekund landade ena foten rakt i fåglarnas badkar. Med ett plask. Med ens väldigt våt… hela jag. Jisses vad det stänkte!

Badkaret gled. Sökte återfå balansen med nytt steg åt sidan. Rakt i nästa badkar. Som också gled. Splash! Ny dusch över hela mig. Sjöblöt. Borta vid garaget undrar Husbonden över konstiga läten från voljärerna.

Hur i all världen kan man bli så våt av vattnet i små platta badkar?

Samlade ihop benen. Det rann på insidan jeansen. Trosorna var våta. Ena foten ska vi inte tala om. Om sandalen sa det schwop, schwop när jag rörde mig. Rena turen att jag inte fläkte mig.

Då det knappast kunde bli värre slutfördes arbetet som nästan var klart före klädbytet. Det mesta skulle väl torka snabbt i kvällssolen. 

Om stödstrumpor är svåra att dra av i vanliga fall så är VÅTA stödstrumpor näst intill omöjliga. När det väl lyckats såg jag hur sandalens lädersula färgat ena strumpan ROSTRÖD. Igång med tvättmaskinen också. Med förtvätt för säkerhets skull. De är åter vita som snö. Undras om sandalen torkat tills i morgon…

Lägger ut två dåliga mobilbilder på vårt älggräsställe - ett hav med dessa av fåglarna så åtrådda växter.

Bästa Kameran krånglar. Säger ”error” vid start och spegelmekanismen slamrar. Sen fotar den bra en stund, tills nästa gång. Tätt mellan tillbuden. I ett desperat ögonblick lämnades den till butik i Grannbyn för vidarebefordran till Nikon. Men den skulle visst "ligga till på måndag för då kom A som kanske kunde laga den själv”. Lät illavarslande - den skulle ju till Nikon. Fick inget inlämningskvitto! Här borde hjärnan reagerat direkt om den varit med. Fördröjd reaktion. Borde inte fatta beslut av någon sort när hjärntröttheten slagit till.

Hur som helst vaknade hjärnan långsamt. Oron gnagde i själen. Butiken uppsöktes på nytt och kameran hämtades ut igen. Förklarade för killen att inlämningskvitto borde lämnats ut. ”Ni kan bli rånade, råka ut för inbrott eller brand, whatever… och kunden har inget bevis för att kameran ens funnits där. Fundera på saken och lär av misstagen” sa jag – mycket vänligt. Nöjd med att den kära kameran åter låg i min hand. Puh… Helgfriden räddad.

Just nu går kameran bra igen, men det är nog tillfälligt. Nästa gång ombesörjer jag paketsändning själv och har kontroll på skeendet! Jag drar på det tillfälliga avskedet...

KLICKA FÖR STÖRRE BILD     

Sensommaren är avskedstid. Sommarstressen är över, själen går till ro. Vi förbereder oss på vad som väntar. Samlar i ladorna... Går till vila. I går lämnades nymfungarna till zoobranschen. Pussgoa ungar som vi har alltid har kvar lite för länge - för att få njuta av dem;-) Såå glad att jag fick till en go film med dem att spara på. Insamlingen är alltid lika jobbig. Ett företag vi måste samla oss inför, och som medför viss handlingsförlamning innan det är gjort. Lättnaden, när det var gjort, infann sig direkt. Nu planeras höststädningen i fågelhuset. Vädret är med oss denna vecka, vore skönt om även det blev av.

Och upp åkte rullgardinen! Lilla nymfan Lili som plötsligt häromdagen satt vilsen och förblindad med igenmurade ögon ser igen. En lättnad. Cortisonkuren gav resultat efter några timmar. Samma medicin som jag fick mot min ansiktsförlamning för några år sen, prednisolon. Veterinären sa att det kunde verka snabbt, och det får man ju hålla med om. Nu vet vi inte om det faktiskt berodde på medicinen eller om hon skulle blivit bra ändå. Han kanske bara hade fått en kvist i ena ögat och någon annans vinge i det andra… vem vet.

Inte heller vet vi om hon är helt återställd eftersom hon återgick till flocken så snart hon kunde se och kuren var slut. Visst kollar vi att hon för femte dagen i rad har ögonen öppna, men inte på så värst nära håll. Kanske var det allergireaktion, kanske något annat. Lili är åtta år och har aldrig haft något liknande. Inga symptom på någon av hennes kolleger. Nu hoppas vi bara att det håller i sig. Och att det var något tillfälligt.

Vännerna kom på grillning i dag, man måste ju passa på när sommarvädret är oss nådigt. Solen är tillbaka igen för någon/några dar men med darriga prognoser.

Av alla nymfer vi fött upp blev PÄRLVIT vackrast av dem alla. Vithuvad och pärlbrokig, dotter till Thomas och ’flickorna’ (han hade ju två på den tiden). Pärlvit föddes 2007 - en förnöjsam och stillsam fågel. Satt redan som ung ofta för sig själv och njöt av stillheten ute i kvällningen. Sina två första kullar fick hon med Mellis, mest för att Mellis skulle låta bli en annan hona.

Sedan 2010 har hon haft fem kullar med RUDOLPH. I år blev det ingen häckning för deras del. Rudolph fick aldrig Pärlvit till holken. Hon kände sig ruggig och trött. Strax märkte vi att hon också flög allt mindre och hade svårt med ena vingen. Tyvärr måste hon tas bort.

En dag under storstädning i fågelhuset när alla andra var ute fick det ske. Flocken var nu stor med årets nya ungar i sin mest livliga period. Rudolph skulle inte känna sig så ensam, det hände mycket runt omkring och om han vill finns en ettårig singeltjej (Lucia – vitklädd med ljus i hår) kvar åt honom. Nymfer bildar par för livet och kan sörja djupt, men i en välbekant flock har de lättare för att finna sig. Vi har sett det förr.

Visst blev Rudolph lite vilsen när han inte hittade sin Pärlvit någonstans. Såg mest förundrad ut. Han måste ha trott att hon bara flugit iväg på nåt sätt och sökte snart tröst hos gamla trygga Isabell och hennes Lillis. Den sistnämnde kunde han nog helst vara utan men när man väljer en gift dam får man maken på köpet. Så nu ser man ofta dessa tre tillsammans. När det drar ihop sig till nya häckningar i februari får vi se vad som händer. Frid över Pärlvits minne.