Jullyktan är tänd och hänger på plats. Ska brinna över hela jul och nyår. Laddad med ett gravljus av ren bekvämlighet - brinner länge och sölar inte. Ett genidrag, menar jag.

Julens busväder har dragit in från västkusten med snö och blåst. Det ryker snö i stora moln från taken. Farstun måste sopas var gång man tittar ut. Julen står verkligen för dörren... Hoppas nu att alla som måste ut och resa tar det väldigt lugnt.

En liten kanariehona har tjuvstartat häckningssäsongen. Redan…! Plötsligt fick vi se henne ligga i boet som hon byggt själv utan minsta hjälp eller stöd. Och fem ägg värpta. Lite för tidigt, för vi har ännu korta dagar i fågelhuset. Kanske får vi tända upp lite tidigare… Vi får väl se om det kläcks något först. Och sen måste boet förstärkas i botten så det inte sker en olycka. Jaså, då var det minst en hona bland årets tre ungar – DET var roligt.

Julmaten är en fasa för den som har Crohns sjukdom. Efter höstens tarmstopp är jag mer nervös än nånsin. Ja, det är nästan så att jag tappat aptiten - så rädd är jag. Får leva på knäckebröd, tror jag. 

Nu återstår bara att önska från oss i Lilla Huset till er alla

EN RIKTIGT GOD OCH FRIDFULL JUL!

Gångna natten - en köldknäpp med 19,6 minus. Allt frös till, såväl blodet i mina ådror som muskler, senor och ligament samt hjärnceller. Vidrigt. Gryningstimmen bjöd på explosionsartade smällar från naturen. Stackars träd i skogen. Kölden höll i sig till middagstid men sen ljummade det på sig. I skrivande stund minus 3. Skillnad med stort S.

När midvinternattens köld är hård är det särskilt gott att vara hos fåglarna. Att se de stängda 'fönsterluckorna'. Veta att de inte lider någon nöd, har mat och sysselsättning och... mår tämligen gott. Rätt skönt att mötas av allt drillande. Kanariepojkarna har börjat sjunga upp sig.

Vi gör vad vi kan för att hålla dem vid gott humör denna dystra årstid. Fikon, nypon, rönnbär, nötter och russin - älskas av lessonen. Nymferna plockar gärna med hö och hirskolvar, är inte så begivna på frukt. Men clementiner piggar upp alla. Gurka, äpplen, rivna morötter och gröna ärtor går bäst inne hos finkarna. Var tredje dag kokt ägg, eller grodda fröer. Lite naturlig mossa och grankottar gillas också.

Nytt för i år är hampaströet som underlag. Ingen hit hos marsvinen, suger inte så mycket vått som det var sagt. Ströet är nästan vitt och reflekterar ljuset fint hos fåglarna på i övrigt grustäckt golv. Därtill har kanarierna fått nåt nytt att ägna sig åt. De är ena riktiga pysselfåglar och ägnar korta vinterdagar åt att plocka mycket med hampaströet. Fasen vet om inte dom äter det också.

Inför vintern har vi äntligen delat Royal Suite. Nymferna har inte längre tillgång till hela sviten. Inte lessonen heller. Nu bor de på var sin sida om skranket. Brottsförebyggande. Risken för överfall och dråp har sjunkit med 100 procent. Inte sedan det bestialiska barnamordet i maj när sydamerikanerna flyttade in har jag varit riktigt lugn. De fick visserligen flytta ut igen tills häckningen var över, men sen har de camperat ihop med de snälla nymferna. Det gick utmärkt. Så länge det inte är tal om häckning. Nu får de tid att vänja sig vid nya rum innan lusten pockar på igen.

Att samvaron flöt lugnt var nymfernas förtjänst. De små näpna ettermyrorna har stora egon och kan vara riktigt uppkäftiga. Genom fönstret har vi studerat hur de betett sig. Om en lesson och en nymf möttes vid matskålen var det alltid nymfen som vek undan. Den lille rackar’n sträckte bara upp sig och spände ögonen i den andre, typ ”ville du nåt” så vek nymfen åt sidan för att återkomma när det var ledigt. Aldrig tvärtom. Undra på att man inte litat på dem. Nu slipper vi oroas.

Husbonden har byggt och nätat därinne, delat rummet på längden. Nymferna gick ut när det hamrades som värst. De ’fullvuxna’ fick förstås största rummet, ’dvärgarna’ det smalare, men med stort flygutrymme och egna trapetser. Utgångshålet sitter i nymfernas avdelning, ett nytt ska öppnas till våren hos papegojorna. De vill ändå inte ut förrän värmen är tillbaka. Visst var delningen snopen för dem i början, men lika barn leka bäst. Nymferna tycker faktiskt det är skönt med sex undanröjda konflikthärdar och kan nu äta i fred. Pustar ut liksom. Som vi.

Kära nån, så vädret ruggade till sig i kväll. Efter några fina dagar öser regnet ner igen – nåt såpass. Tur det höll sig hyggligt medan vi levererade årets sista ungar till zoobranschen. Alltid lika påfrestande även för vårt psyke att stressa pippisarna med detta. En lätt dyster stämning infann sig, så vi piggade upp oss med toscatårta när den tunga plikten var gjord.

Vi saknar våra bebisar, ungarna är alltid livligare än ’di gamle’ och håller igång i fröjd och gamman. Men separationen ÄR oundviklig. Barnaskaran SKA skingras och komma ut i världen, och stamfåglarna får vila ut och känna sig fria (fast jag tror de har roligt åt barna också).

I dessa dagar har Lilla Husets samtliga prenumererade tidskrifter valt att dråsa in i parti och minut. Alla på en gång. Lite onödigt om man frågar mig, men ibland blir det så. Man får lägga på hög och beta av dem efterhand, så är det bara. Bra med trevliga sysslor på lut när vädret 'kallar på sig' så småningom. Fast nu har meteorologerna lovat några fina dagar… bäst att njuta av dem först också.

Utemöblerna har plockats in. Ingen satt längre i dem, ändå blir det tomt på deras platser. Husbonden målar parkbänken så den ska vara fräsch till våren när det är dags igen. Framtidstro mitt i höstandet.

Ladusvalornas sista kull är ute och flyger. Lite sent, men de har lyckats förr. I morse fick vi äntligen se dem använda vår ”nödtråd”. Inte är det som vår gamla tv-antenn som räckte till hur många svalor som helst. Men om de inte är fler än så här, går det bra. Härligt att se. 

Nödtråden mellan antenn och skorsten fick Husbonen sätta upp när den gamla stora spretiga tv-antennen bytts ut till det lilla fjuttiga ’gallret’. Hur skulle alla våra svalor fått plats på den? Men tv-teknikern tänkte inte på det. Han bara kastade den sönderrostade sittplatsen till marken….krasch. Har oroat mig så. Var skulle svalorna sitta till hösten? Nu föll en sten från mitt hjärta. Tråden funkar.

Hjärtat slog frivolter. Först var de tio. Sen landade fler och som mest satt 17 svalor där samtidigt. ”Vårt” par i ladan har gjort två kullar med 2x4 ungar. Föräldrar med två kullar blir alltså tio. De övriga sju har förstås häckat i någon grannlada. Nu får vi se hur länge de flygövar från vårt tak innan de en dag plötsligt har åkt. Aj, där klack det till i mitt bröst igen. Lite ångestfyllt är det att släppa iväg ’barna’ på sina vådliga färder.

Klicka för större bilder

Grävlingen hemsöker oss igen. Just när man tror att han gett upp om platsen under verandan är han tillbaka. Trots att vi förändrat hela bakre delen av trädgården med all häckbeskärning. "Gör inget, lättare att ta sig fram", sa han när han smög hem i morse efter nattens utsvävningar. Nu använde han åter sin första entré, den som Husbonden så rejält barrikaderat. Inget stoppar en grävling som känner vintern nalkas. Han grävde några tag och sköv sen gallret åt sidan. Vi ser tiden an.

De blå lessonen har nu blivit ett riktigt sympatipar. Det tar sin tid att knyta nya band, men den nya honan Blåssåm fick till slut med tillgivenhet, tålamod och list den nyblivne änklingen Pojken Blå att bli lite förälskad i henne. Nu syns de alltid sitta tätt tillsammans så som lessonpar hava för sed. Har varit rart att följa. Han sörjde och var riktigt uppbragt emellanåt när hans gamla fru inte längre fanns. Visst satt han strax ihop med sin nya tjej, men det är först nu som det liknar riktig trolovning med ömsesidiga omsorger om varann. (bilden är uschlig, men vad gör man åt små fåglar bakom dubbla nät)