En gång i veckan drar vi iväg för att hämta hem färskt älggräs eller havrenekar till fåglarna. Mat får de hemma, men detta är tillvarons bonus. Bara för att få känna glädjen av att hitta maten själva och smaka läckerbitar. Vet inte vilket som väger tyngst, men de lever upp på nåt sätt. De har även rönnbärsträd att smaka bären av.

Det är väldigt roligt att bjuda på dessa höjdpunkter. Fågelhållningen blir extra rolig när man ser dem krypa in i växterna och bara mumsa i sig av hjärtans lust. Kvällsolen var på sitt allra vänaste humör och lillkameran fick föreviga tillfället.

Klicka för större bilder

Den ensamme astrildpojken känner sig riktigt hemma med sebrafinkarna. Han sitter oftast mellan två stycken för att få socialt umgänge och kroppslig närhet. Ty det behöver även den allra minsta lilla fågel. Han brukar putsa fjädrarna på sina vänner och idag såg jag att de putsade honom tillbaka. Hellegod. Han såg för söt ut när han böjde huvudet framåt och ville bli killad i nacken, vilket för övrigt gav resultat - dock inte på bilden.

Dagens överraskning. Plötsligt sågs ett sebrafinkbo i utevoljärens regn och rusk! Med tre ganska stora sebraungar i. Helt oskyddat! Det satt just där jag i går dragit undan en stor rönngren med vissna löv, vilken ska ersättas med en färsk dito.

Inte fanns en tanke på att någon hade ett bo på gång – där. Och nu. Snopen, är bara förnamnet. Herregud, jag hade alltså dragit undan taket för det lilla boet. Ren tur att det satt kvar på nätväggen (bra byggt!). Jag kunde ju fått med mig ungar och allt… hemska tanke. För jag tittade inte ens. Vi hade fullt upp med markarbeten därinne.

Vad göra? Morgon och natt hade bjudit på småskvättar. Troligen har en av föräldrarna skyddat ungarna då. Den skyldige (moi) fick raskt kliva upp i höstens rishög som samlats i Parken, redan ganska hög. Klättra, var ordet. Där fanns fem urätna havrenekar som också plockats ned från voljären. Sånt håller regnet ute. Tillbaka med dem.

Nekarna lades på varandra över boet. Bands fast i grenarna för att inte kasa ned. Gissa om föräldrarna var upprörda. Det dröjde tack och lov inte länge förrän de hoppade in där och matade igen. Puh. Halmtäckt tak… kunde det bli bättre!

Klicka för större bilder

Här stretas och gnetas med förbättringar i fågelhuset - ehuru i maklig takt. Husbondens eviga ’semester’ innebär att det inte längre är så bråttom med någonting. Sensommaren har ägnats åt delning av finkavdelningen, kanarier har separerats från övriga finkar (risfåglar, sebra- och måsfinkar). För  att få vårens häckningar så störningsfria som möjligt.

Vad som tidigare varit allemansrätt för alla är nu beskuret. Klart att fåglarna känner sin frihet reducerad. Fast det är endast en chimär. De har varit kolossalt bortskämda med sagolikt stort svängrum, vilket varit roligt för alla. Vi gladdes med dem. Men det har sina nackdelar när en del arter envisas med att störa andra.

Delningen är genomförd såväl ute som inne. Pippisarna undrar förstås, men de vänjer sig. Tar bara lite tid. Vid uppehållsväder, som idag, förbättras med sand på jord för att slippa klabbsmet vid regn. Det byts frönekar med jämna mellanrum. På försommaren var det grässtrån av skilda slag med sina omogna fröer. Nu ett tag har havrenekar från fälten dominerat. Senaste tillskottet är älggräset med sina miljontals fröer.

Grenar byts utomhus, snart kommer nya grenar med rönnbärsklasar på. Under dagens pyssel hade vi sällskap av en vårtbitare som hängde på voljärnätet. Bilden får en verkligen att undra vem som betraktar vem…

Pysslet pågår tills skymningen faller. Sommartid blir det verkligen inte mycket tid vid datorn. Det är faktiskt också så illa att alla intressanta spörsmål och frågor som poppat upp under dagen glöms bort just när datorns slås på. Men… det var ju då man skulle söka på det, och det och det…

Dagens alla impulser är som bortblåsta. Har till och med glömt bort var jag krafsade ner en anteckning om saken. Man begriper dem som oavbrutet hivar upp sin smartphone och söker genast när det är aktuellt. Man börjar förstå ungdomen, fort, fort, fort… för till kvällen är det borta. Och nu faller ögonen snart ihop.

Sist vill jag sprida ett roligt inlägg ur Aftonbladet:

”Förr satte man sig och åt när maten var klar. Nu måste man först fotografera maten och lägga ut på facebook innan man kan äta den.”

Bara därför avstod jag att ta en bild på äppelpajen med vaniljsås som vi begärligt smörjt våra kvällskrås med;-)

Inte helt spontant, men nästan… Ny kompaktkamera inköpt. Gamle trotjänaren Konika-Minolta har gått i välförtjänt pension. Hänger inte riktigt med tidens krav. Nye ’valpen’ heter Nikon Coolpix S9300.

Nya kameramodeller och tester har följts i flera år. Varje dag en ny, liksom. När man än bestämmer sig så är det ’för sent’. Orkade inte lära in i alla nya finesser, och tiden gick. Store Nikon D90 är en klippa, men man behöver en liten fickkamera. Som kan tas med på evenemang utan att man stämplas som reporter.

Plötsligt stod vi bara där i butiken och kände… varför inte? När ska det annars bli av. Slog till i blindo, väl vetande att den nye vida skulle överglänsa Konikan i teknisk briljans.

Bloggen startade 2007 tack vare Konikan, kan man säga. Den var förträfflig på sin tid och skänkte verklig skaparglädje. Måste ha varit högteknologisk, redan då. Med sin stora bildskärm, höga upplösning och möjlighet att spela in film. Behoven täcktes i flera år. Konikan kan faktiskt även nåt som jag inte sett hos någon nyare kompaktkamera, nämligen: spela in ljudfiler.

Nu är det inte tal om att dressera den nye ’valpen’. Det blir den som kör med oss. Manualen är på 244 sidor. Som kunden förstås måste skriva ut själv…

Här ska inte vidare ordas om utskriften av denna, med ETTHUNDRA ark spretande åt var sina håll, om hur Husbonden samtidigt lyckades kortsluta bostadselen (fläktinstallation i fågelhuset) eller om flera timmars sömn, vila och två glas Samarin p.g.a dagens goda äggröra… Men dagen gick. Nystart flera gånger om. Till slut blev Coolpixen testad – i fågelhuset förstås. Bilderna är inte optimala utan bara testvarianter med svåra alternativ - och blev ändå bra. Riktigt hygglig, denna där. Klicka för större bilder.

Det finns de som aldrig ger sig… Måsfinken 'Tuffe' är en av dem. Under försommaren upptäcktes att han inte längre kan flyga. Sånt händer ibland, de skadar sig och råkar ut. Men den här hade en livslust av sällan skådat slag. Knappast sjuk, alltså.

Han fick problem när vi storstädade och tog ner en del väggnät och bytte grenar. Hans ’vägar’ försvann. Men nu har han blommat upp. Björkarna därinne med grenar långt ner på stammarna erbjuder en fantastisk ’spiraltrappa’ för honom att ta sig upp i. Varje morgon inne i fågelhuset fann vi honom alltid i toppen av samma björk – hans favoritplats. Småningom lärde han sig hoppa från ett träd till ett annat där grenar hängde ner och möttes. Och han klängde ivrigt i hirskolvarna som sattes upp.

Klicka för större bilder

En dag fanns han inte längre på den vanliga platsen. VAR? Vad hade hänt. Jo, han hade utökat sina domäner. Han satt och flirtade med en liten dam borta hos risfåglarna. Ser man på. Kul.  

Sen såg jag honom hoppa ut genom utgångshålet… VA! Han hoppar väl bara inte ner på marken och blir kvar där, tänkte jag. Näedå. Han följde sin ’hoppstig’ ett par meter ut i voljären och kan numera njuta både regn och sol när han känner för det. Klurig ’denna där’. Och så klok. Vet sina begränsningar och gör inget överilat. Han TÄNKER.

Samma kväll försvann han igen. Efter en halvtimmes spejande bland löven återfanns han, sittande i hos risfåglarna i innersta delen av rummet. Med sin flickvän! Aha, han har lärt sig använda ännu en björk. Har därmed full rörelsefrihet över hela rummet och möjlighet att gå ut. En del ordnar det för sig…

Man blir så glad av att följa de små vännernas öden och äventyr. Se hur de löser problem i svårigheter. Finner livsglädje och mening trots handikapp.

Och så följetongen om grävlingen… Just när vi trodde oss ha överlistat den lille lunsen var han i morse tillbaka under verandan. Efter två dygn ute i regnet ville han väl in för att torka upp. Flyttade helt sonika bort en av plattorna och grävde sig under kompostnätet. Haha, tänkte han då, mig lurar ni inte! Har börjat fästa mig vid den lille gårdstomten som patrullerar trädgården om nätterna. Ibland ses vi för en kort stund innan han vädrar oss och smiter in i dunklet. Undrar om det var en grävling folk såg förr när de trodde på hustomtar...?