Bilderna från minnesresan till Uddevalla blev många. I väntan på dem får bloggen nöja sig med dessa bilder som togs under dagen. Vi hann knappt mer än starta i morgonsolen innan vi stötte på tre ärttröskor som skulle ut på uppdrag. Ärter är snart det enda som står kvar på åkrarna nu.

En söt liten gräshoppa – trodde jag - vid Skeppsvikens badplats. Den ska nog istället kallas ekvårtbitare enligt Naturhistoriska riksmuseet   . Söt ialla fall med sina 11-16 mm, hävdar jag. Jag som trodde att alla vårtbitare var stora.

Den vackra larven höll vi sånär på att klämma ihjäl vid klättringen till bättre utsikt. I branten måste vi ta hjälp av växterna – och där satt den här monsterlarven på 6 cm. Ursöt om man frågar mig. Brunsprötad skymningssvärmare, ska det visst vara enligt Wikipedia. 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Brunspr%C3%B6tad_skymningssv%C3%A4rmare

Som jag har längtat... och undrat... 

Men nu är dom här. Alla humlorna, fjärilarna, syrsorna. Och trollsländorna vid dammen. En och annan groda har också setts. Augustivärmen lägger sig som en filt omkring oss. Och vips kläcks det i en rasande fart. Har knappt sett en enda humla på hela sommaren, inga fjärilar heller. Eller flugor, för den delen. Nu exploderar allt. Halleluja.

Först kom de helsvarta humlorna. Sen de med vit rumpa. Därefter de med gula och bruna partier och nu ses de allihop. Nu är det fjärilar och sländor överallt i vägen. Man kolliderar med dem på farstutrappen, eller när man cyklar, promenerar... ooops, ursäkta. Är så glad åt återseendet att jag hejdar mig och bromsar för att inte slå ihop med dem, trampa på dem av misstag eller vifta till dem. Fjärilarnas skira vingar tål inte vad som helst. Och jag går så gärna omvägar för att släppa fram dem. För nu har de bråttom. Nu ska allt göras som inte blivit gjort på hela sommaren. 

Vi cyklade två mil idag och överallt fanns det fjärilar ivägen. Det var riktigt härligt. Precis som det ska vara. Hoppas september blir dem nådig. 

När man går i närkamp med lövverket får man stifta bekantskap med allehanda småkryp. Den allmänna månmätarens larv satt plötsligt på tröjan och liknade en av alla andra små pinnar jag umgåtts med. Men så rörde den på sig… En mycket rar liten vandrande pinne. Bilden av den fullt utvecklade mätarfjärilen - selena dentaria - från Wikimedia, foto av ©entomart.

En tre meter hög aroniahäck klipptes ned jäms med fotknölarna. Lämnades endast 20-30 cm. Den där häcken har länge givits stor egen frihet om jag säger så. Gott vindskydd vid sittplatsen intill dammen. Det blev jag som tog ned den. Längesen som jag bidragit med något slags kroppsarbete i trädgården. Nu hände det. Nu äntligen fanns krafter över för att få något gjort. Bäst att jobba grundligt då… Orkade till och med att rensa upp efter mig, köra bort riset.

Mamma Mia vilka ömma händer jag har. Och fingrar, armar, ben… you name it. Att räkna upp alla onda ställen blir till en hel anatomilektion. Först klätterhortensian och sen aronian. Känner mig duktig nu.

Ujujuj, kära nån…. fara å färde, SOS - alarm och blåljus!

Stackars lilla tvestjärten medföljde av misstag tidningen in från brevlådan. De bor ju där som alla vet. Och hon har ungar också. Blixtsnabbt insåg jag att hon inte skulle hitta dit igen om hon förlorades på fel ställe. Rädda vad som räddas kan. Tänkte på allt man läst om tvestjärten som den ömsintaste av mödrar i naturen. Medan hon kravlade med utspärrad klo i diskhon letade jag febrilt efter burk med lock. Och strax kunde hon räddas till brevlådan igen. Där är det nu fyra ungar såg jag (se bilden). Hon kutade först runt kanterna men kände snart igen sig och kunde sänka den där garden. Hon la de sig sen som vanligt i ett hörn och vaktade sina små (se bilden). Puh... en god insats.