Här är en som valt det perfekta läget under en värmebölja med tropiska nätter. Dammen erbjuder allt; en solig plats på näckrosbladet med fötter och mage i vattnet. Sen sitter man lugnt kvar och inväntar kvällens svalka utan att ödsla för mycket energi. Vilken njutning bland näckrosor som också trivs i värmen, nya knoppar slår ut dagligen.

Lilla Husets temp i skugga de senaste dagarna: 29,1 – 33,0 – 29,3.

  

Iiiiiiiiiiiiiiiii, skrek det i luften när jag kom ut på farstubron i går. Åh, hallå... tornsvalorna hade kommit. Inget är så uppfriskande som deras vilda framfart i skyn. Där går det undan. Sex tornsvalor i olika formationer som dök och steg, väjde i sista sekund och skar igenom luften med ett vinande. Nu är sommaren här.

Tillbringar ett par dagar i solen medan man fortfarande tål värmen. I vintras lovade jag mig själv att njuta nu... och det gör jag. Av olika nyanser i grönt, av svalorna mot den blå sommarhimlen, av fågelsången, doften av nyklippt gräs, blomsterprakten och av livet i dammen. (Klickbara bilder)

     

Kan någon fatta... hur många blommor det kan bli i en prydnadsapel?

                                            

Hur många nyanser av grönt det finns?             Hur brokig en guldfisk kan bli?

  

       

De nya guldfiskarna lever gott i dammen. De stora slöjfiskarna leker.

Snoken har vaknat och visat sig. Ibland liggande på en barrträdsgren, ibland på plattgången och ibland simmande i dammen. Hoppas han nöjer sig med grodor och låter bli våra fiskar. De gamla fiskarna var för stora för snoken så det var ingen risk. Dessa är en munsbit - om han hinner. 

Den brokiga guldfisken kallas schubunki, en famavlad variant. Vi köpte tio sådana.

  

Med små, små försiktiga rörelser bekantade sig de små liven med sin nya miljö. Först ville de inte lämna tryggheten i plastpåsen. Sen stack någon blygt fram nosen och gled över kanten ut i det främmande 'havet'. Strax följde några efter och vips var hela stimmet ute. Så fortsatte det påse efter påse tills alla 53 var ute i friheten. (Klickbara bilder)

För en del blev chocken så stor att de blev liggande på botten orörliga i flera minuter, men alla tycks ha klarat flytten utan dödsfall. Strax var alla på fenorna och fann både gamla och nya kompisar. Det dröjde inte länge innan vi bjöds på veritabla delfinhopp.

När man släpper ut fiskar i nytt vatten, akvarium eller damm, ska påsen ligga på ytan så att temperaturen i deras medhavda vatten överensstämmer med den nya miljöns. Sen ska man blanda det nya vattnet med det gamla, små portioner i taget för att fiskarna ska hinna anpassa sig till bakteriemiljön och inte bli för stressade.

De 'glada laxarna' består nu av 30 röda, 10 gula, 10 schubunki (framavlad brokig sort) samt 3 stora röda vitbrokiga med slöjstjärt - guldfiskar allihop. Den här gången skaffar vi inga koikarpar för de rotar upp så mycket bottendy. Vattnet ska därmed bli lättare att hålla rent.

Blygheten kommer att hålla i sig ett tag. De flydde hals över huvud när jag knäppte med kameran och några gömde sig i bottendyn. Nu får de vänja sig vid sin nya bostad och matning påbörjas i morgon. Bara värmen kommer så ska de nog bli tuffare, fiskar gillar värme.  

Vi saknar verkligen våra gamla fiskar som försvann i vintras, de var såna sötnosar och väldigt tama. Film på dem ligger HÄR.

  

Vad är det här för mystiska spår i sanden? (Visst sjöng Peps en sång om detta en gång...) När solen lyser ner i dammen syns massor av dessa egendomliga tassavtryck förflytta sig på bottnen.

  

Jo, det är den här lille gynnaren och hela hans släkt.

Skräddaren som löper på vattnets ytspänning.

Nedan syns såväl skräddaren som hans avtryck på samma bild.

Fascinerande... ja, rent hypnotiserande...

I brist på fisk får man följa allt annat liv där nere.  

Husbonden har muddrat dammen, samt beskurit och planterat om dammväxterna. Inte ett enda fisklik är funnet. Sannolikt tyder det på att "någon" fiskat ut hela gänget på 50 fiskar, varav fem enorma koi-karpar (typ 40 cm) under vintern. Snön har icke visat några som helst spår så vederbörande måste ha varit en smart rackare, och simkunnig enär isen låg tjock.

Den gången vår 105-åring fastnade i isvaken (se inlägg HÄR) ville han nog visa oss något. Som den perfekta gårdshund han är. Vilket vi förstås inte fattade. Ulrik ägnade många timmar åt att stå och speja och skälla över dammen. Men vi dummingar såg ju aldrig några spår... Och vad hade vi väl kunnat göra...? Isen var ogenomtränglig när permafrosten betäckte vårt vinterland.

Så var det med det. Nu gäller att skaffa nya fiskar i sommar när vattnet är varmt nog. Många. För när snoken är framme vet man inte hur det går.