Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi.

Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten.

Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke.

Sjukdom gjorde året jobbigt från start och det är inte färdigt än.

Har alltid förmedlat till andra det som upplevts eller tänkts. Delat med mig. Delad glädje - dubbel glädje, har jag känt. Journalistjobbet har liksom fortsatt via bloggen sedan 2007. En hjälp för att komma ur utbrändheten 2006 - gick i väggen när högeralliansen vann valet ;-) Bloggen blev rolig och lärorik. Tio A4-pärmar räcker för ett tag. Så mycket blev det. Skrivit ut allt.

Skrivbordet är rörigare än på länge. Dator och innehavare behöver service och säkerhetskopiering.

Kläder ska lagas. Pärmar röjas och organiseras.

Tack för uppmärksamheten, så långt!

Bloggen ligger kvar. Kanske gör jag enskilda nedslag. Eller inte…

En liten, liten tant började plötsligt leta efter plånboken i optikerns väntrum. I varje ficka, om och om igen.  ”Nu har jag nog glömt pengarna”, sa hon. ”Man ska inte ha så mycket att tänka på när man är över 90. Och man får inte ha bråttom, då fungerar inte minnet.”

- Ja, det blir lite oroligt förstås, instämde jag varpå hon berättade att hon har trygghetslarm som ringer varje kväll. Ända sedan hon haft inbrott i bostaden två gånger ”...men då var jag inte hemma, som tur var.”

Till slut fann hon plånboken i byxfickan. ”Där ska den inte ligga, för dessa byxorna har för små fickor”, fortsatte hon. ”Det är mycket, när man är över 90.”

Så skulle hon betala för tjänsten och letade igenom plånboken både en, två och tre gånger. ”Nej, jag har nog glömt pengarna.” Men då hade jag sett hundringen skymta förbi i ett lurigt fack därnere och erbjöd mig att fiska upp den.

När tanten skulle gå ut höll hon på att fastna i dörren. Öppna dörr med rullator i händerna är inte lätt, och rullatorn hade tagits med in ”för det var en bekant som blivit av med sin när den lämnats utanför”. Optikern hjälpte förstås till med dörren – och med lilla fingervanten som tappades under manövrerna…

Man är utsatt i den åldern. Ett lätt byte. Så mycken oro för både pengar, plånbok och rullator. Helt hänvisad till vänliga människors hjälp. Här var hon tvungen att ordna med ärenden, hålla reda på pengar, en rullator som inte skulle bli stulen, och tappade vantar. Och denna lilla tant var ändå till synes frisk – och klar i huvudet!

Vår värld är inte längre trygg. Jag önskar alla gamla ett tryggt boende, där personal uträttar en del ärenden eller går med när det är nödvändigt. Vid den åldern ska man inte behöva handla hem varor själv. Man ska ha hjälp med det mesta för att kunna njuta sitt otium. Få lagad mat, sällskap på promenader. Lite service. Kropp och själ kan hållas igång på annat sätt än att fastna i dörrar, oroas för pengar, utsättas för rånrisk och att tappa sina ägodelar.

Redan i morse kom det över mig... döden.

I morse var det exakt två år sedan vår lille tappre soldat Gammelman Ulrik upplevde sin sista dag. Mindes känslan och händelsen mitt i frukostsysslorna, hur han fick sin stroke och den brådstörtade färden till veterinären. Han var speciell, den pojken. Många fina och roliga minnen.

Längre fram på dagen kom dystra tankar tillbaka. Det där med döden... och testamenten.

Ibland undrar vi ju lite till mans hur slutet ska te sig – för oss själva.

Efter att själv ha sett respektive hört om ett par åldriga människor där både syn och hörsel försvunnit och därtill för personer som också lidit av demens, så undrar man… Vad är ett värdigt liv? Man kan ju inte sätta sig till doms över hur någon annan upplever sin situation. Bara gissa.

Om man som dement lever i totalt mörker, total tystnad och ständigt är både uttröttad, ängslig och osäker – dementa är ofta det - då undrar man hur livskvalitén ser ut. Vi säger ofta spontant mitt i livet att ”jag vill då inte sluta som en grönsak”. Är det då dödshjälp vi ropar efter?

Våra husdjur har rätt till dödshjälp när livet inte längre anses värdigt. Vad som menas med värdigt baseras ofta på ett resonemang mellan djurägare och veterinär. Mänskligt liv, däremot, betraktas som okränkbart. Men dödshjälpen diskuteras ofta, och den kommer att införas. Förr eller senare. Det är min personliga gissning. Är det utveckling – eller avveckling?

Vill jag ha en spruta när den tiden kommer, när allt hopp är ute? Förmodligen. Men då ska allt hopp till förbättring vara ute. Och försämringen får inte bero på söndermedicinering. Jag menar… vi har ju sett exempel på övermedicinerade som företett alla tecken på att döden var nära förestående, men som piggnat till som genom ett under när vissa mediciner plockats bort. Sånt får bara inte ske. Alla har rätt till ett värdigt liv, så länge det går. Frivillig dödshjälp innebär att patienten uttryckligen har begärt att få hjälp att dö.

Hur ska en dement person som mist både syn och hörsel kunna fatta ett rationellt beslut om sin egen dödshjälp? Ingen annan ska behöva fatta beslutet åt en. Ingen vill – eller ska – bära det tunga ansvaret. Ett testamente är nog lösningen. Vilket skrivs när man ännu är "vid sina sinnens fulla bruk" som det heter. Det blir nog knepigt att formulera exakt vid vilka tänkbara framtida scenarier som man tror sig om att vilja slippa ifrån livet.  Ska nog fila på ett sånt där, för det kan komma att behövas. Någon gång när beslutet om dödshjälp är infört. Fram tills dess kämpar man mot förfallet - så länge det känns meningsfullt.

"Är det upp till vår generation att avskaffa alla våra traditioner?"

Två mammor i Lidköping (Fria Ord i NLT) gav årets citat apropå skolornas adventsfirande. Det bästa som sagts på länge i den debatten. Citatet går dessutom väl att tillämpa på många andra områden, inte bara i religionsfrågan. Somliga i vår generation har tagit sig för att avveckla väldigt mycket, för att inte säga det mesta, i rask takt. Utan hänsyn till att det drabbar många människor som slår vakt om eller är beroende av kulturella och historiska värden, miljövärden eller av landsbygden. T.ex som att Hela Sverige Ska Leva.

Det tycks faktiskt vara en väldig iver att avskaffa mycket av våra gamla värderingar och normer. En nästan fanatisk iver skulle jag säga. Dags att ta till sig mammornas stillsamma ifrågasättande. Är det verkligen vår generations rättighet att avskaffa hundra- eller tusenåriga traditioner?

Snart redan fredag! Veckan gick fort.

13 september startade tydligen hösten i vår kommun. Tre av ’mina’ höstaktiviteter drog igång samtidigt. Vilken skulle jag välja… bibelstudium, Ruths Cirkel eller kåseri om Västgötaord… Villrådigheten slutade med att jag inte gick på någon av dem;-)

Mitt val var i och för sig avklarat, men efter besiktning av släpkärran och flera viktiga ärenden skrek ryggen efter sin värmedyna och det var tajt om tid. När ryggen blivit nöjd var det för sent att åka. Nåja, det var ju bara upptakten jag missade. Det kommer flera tillfällen.

Det känns liksom i luften att den generösa utomhustillvaron går mot sitt slut. I natt och i morgon ska visst resterna av orkanen Leslie (varifrån ?) rulla in över oss med både regn och rusk. Låter som en innesittardag. Det gör inget alls, vi har varit särdeles flitiga, så det räcker.

Summerar våren-sommaren 2012:

Vårens filmredigering sög energin ur mig. Envis trötthet krävde vila. Kanariehäckningen blev inte normal. Fler dödsfall än väntat - deppigt. Lessonen mördade två nymfungar i holken – ett trauma. Fågelhuset har desinficerats och målats. Kanarier och finkar har separerats på två avdelningar (Husbonden byggde) och ventilationen förbättrades.

Vi miste vår lilla Sigrid - herregud, var det verkligen i år…? Sommaren blev knepig – den första hundlösa. På kvällen så trött att jag såg i kors och somnade när jag skrev i bloggen. Ryckte till ibland… undrade förvirrat VAD skrev jag nu…?

Cykelturer inleddes men blev få (opålitligt väder). Grillkvällar har regnat inne. Vädret ändå hyggligt, lagom varmt. Grannsamverkan inledd, skyltar kom upp, samtal har hållits. Ett par släktbesök avnjöts. Baby Stella fyllde ett år. Trassel med cortisonmedicinering. Gastroskopi… fick ännu en diagnos esofagit (matstrupsinflammation).

Grävlingen gladde och oroade med sitt projekt under verandan under ljumma sommarveckor. Verkar ha fått honom på andra tankar. Lilla Huset blev stolta faddrar till två praktkullar sädesärlor från vårt tak. Vildfågelhäckningarna har gått bra. Mycket blåmesar, lövsångare och trastar. Svalorna satte upp med en extrakull ovanligt sent och har ännu inte lärt upp dem till fullo.

Halv bloggsemester. Hållit igång bloggen, men inte orkat kommentera, ibland inte ens läsa, andras bloggar. Nu är det sensommar - höst. Det sjunger på sista versen. Sen får vi vila, under många långa mörka kvällar. Ta nya tag.