"Min livsregel är väldigt enkel.

Jag går upp om morgonen och till sängs om natten.

Däremellan håller jag mig sysselsatt så gott jag kan."

Cary Grant       

Har hittat en filmande kille på Byn som kanske kan ge mig lite råd och tips. Så var det där med namn, ja... Med stigande ålder blir det rörigt med just namn. Kan det vara så att man redan hört för många ;-)

Dubbelnamn är särskilt knöligt. I alla fall för mig. Var det Per-Erik, Bengt-Erik eller Sven-Erik nån hette? Inga-Lisa, Inga-Lena eller Inga-Britt? Snurrigt. Av efternamn är de värst som börjar eller slutar med lund, gren, berg, ström och såna där vanliga.

En gång lärde jag mig hur man visualiserar namn för att minnas bättre. Man ska tänka en gran uppe på ett berg för att minnas Granberg osv. Låter ju lätt. Alltså ska Högberg ska ses som ett högt berg med vederbörande himself på toppen då. Men Höglund…? Och Högström?

Och vad hjälper det med visualisering på namn som Lundberg… var det Lundberg eller Berglund, Dalström eller Strömdal, Bergström eller Strömberg? Så snurrigt det blev nu då.

Berggren blir extra knepigt att visualisera… en gren på ett berg… eh? Finns ju inte. Eller så kanske man minns bara för det. Äh, jag ger upp.

Det var lättare förr när jag hade ett s.k hästminne. Jag var som en filmkamera. När jag hade varit på intervjuer spelade jag upp hela besöket efteråt inuti huvudet. Såg ansiktsuttryck, hörde suckar och skratt, mindes exakt hur orden föll. En fantastisk förmåga som nu retfullt bleknat till en liten rudimentär rest.

Ett tidshål är till exempel när man står och väntar på att tvättmaskinens lucka ska öppnas. Tid till spillo.

Komikern och författaren Lasse Eriksson från Piteå uppmärksammade oss 2003 på vardagens tidshål i boken "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar".

Hans definition av dessa tidshål löd:

"att deras varaktighet bestäms av datastyrda processorer och, för det andra, av att de är så korta att man inte hinner göra något annat men tillräckligt långa för att adrenalinet ska börja bränna sönder kroppen inifrån."

Han menade att tidshålen stressar oss genom den handlingsförlamning de försätter oss i. Andra tidshål är att vänta medan bensintanken fylls eller t.ex att stå i kö.

Apropå väntan har Lisa Syrén från Sveriges Radio andra idéer. Hon är något av afrikakännare och berättar i Land:

"På landsbygden är det mesta sig likt. Tiden har inte gått så fort som i staden. Eller inte gått alls. För med det afrikanska tidsbegreppet går det ingen tid om man inte gör något särskilt. Sug på den! Det är en intressant prövning för oss européer. Det innebär till exempel att du kan få vänta en och en halv timme på en kopp kaffe och att bussen inte går förrän den är fullsatt. Ingen stress för tiden går ju inte när man bara väntar."

Aha... gäller det natten när man sover också, tro? Eller är sömn "något särskilt"? Jag säger som Lisa: Sug på den!

Sitter vid köksbordet och äter en stilla macka med ögon och öron på våra fåglar i voljären utanför. Ständigt full aktivitet. Husbonden monterar tillbaka fönstren som ska stå öppna ännu ett tag, mer målning behövs. Tur att det inte blåser!

Lilla Huset eldar i kaminen för att få tillbaka ett gott inomhusklimat efter en fuktig natt utan tre fönster. Det sprakar mysigt och ryggen har lugnat sig efter lätt promenad. Bästa medicinen.

Läser om "Folket före oss", en artikelserie i tidningen Land. I mitten av 1800-talet, cirka tre generationer tillbaka, var det vanligt att folket i skogsbygderna bodde i jordkulor, ungefär som jordkällare med stampat jordgolv med en låg torvtäckt träbyggnad över jord med bara en liten fönsterglugg i. Här genomlevdes vintrarna intill spisen med granris på golvet och här föddes barn efter barn av vilka inte alla överlevde. (Fina bilder på en sådan HÄR.)

Hårt och fattigt, men bättre än att vara slav under storbönderna, står det. De var tämligen fria och skötte sig själva, men fick ibland vandra långt för att skaffa arbete. En man gick med fru och barn nästan 40 mil för att bli rallare, berättas det. 

Det är väl så högern vill att vi ska göra när vi blir arbetslösa. Ut och vandra bara… och gärna utomlands så att dom slipper oss. Skillnaden mot dessa gamla tider är ju bara att vi betalat skatt för att ha en välfärd värd namnet.

Livsvillkoren för "Folket före oss" borde ingå i skolundervisningen så att ungarna får lära sig att alla våra moderniteter inte är självklara.

När jag brukar raljera om att det var bättre förr och att "utvecklingen till och med kan gå bakåt - om vi har riktig tur" så menar jag förstås inte 1800-talet.

Nä, jag menar snarast 50-60-talen. En tid jag själv upplevt och verkligen inte skulle ha något emot att få tillbaka. En tid med framtidstro och tillförsikt, en levande landsbygd, frisk miljö och många arbetstillfällen såväl på landet som i stan.

Ballonger, ballonger, ballonger… dessa eviga symboler för festlighet och yra.

Ja, hur många ballonger har inte gått till väders dessa dagar då vi firar Sveriges Nationaldag och lyckliga studenter släpps lösa.

Undras vart alla uppsläppta ballonger tar vägen när luften går ur dem?