Bland pappas samlingar fann jag följande citat av Mark Twain:

"Pressens heliga uppgift är att sprida sanning, att utrota villfarelse, att bilda, förädla och höja den allmänna moralen och sedligheten..."

Detta var säkert tänkvärt redan på sin tid men i ljuset av dagens pressförfall med vältrande i skandaler, sexfrosseri, paparazzis, nöjesbilagor, elände, katastrofer, konflikter, skvaller och förtal blir det än mer tänkvärt.

Cigaretter ska man (läs: jag) väl egentligen tala tyst om, men tänker ändå på alla vackra färger paketen försetts med. Med tanke på varans dödlighet borde alla paket, oavsett märke, vara mörkgrå... eller varför inte i konstnärsfärgen caput mortum (t.v.) som betyder dödskalle (ty. totenkopf). Det borde vara väldigt passande. Det är samma färg som björkkvistarna börjar skifta i om våren, strax före lövsprickningen.

Caput (av latin 'huvud') mortum (av latin 'död') är ett brunlila färgpigment numera framställt av järnoxid.

(Detta inlägg ska på intet vis sammankopplas med pappas sjukdom, nämnd i annat inlägg. Han bär i sammanhanget Oskuldens färg.)

Ingela Aagards nyutkomna bok "Den största nyheten" lockar mig. "Den största nyheten är att Jesus finns", menar Aagard som efter livslångt sökande fått visshet. Hon säger: "En av dessa många kvällar när jag läste Bibeln flyttade Jesus in. Det enda Han, fullkomligt ljudlöst men mycket tydligt, sa var: ’Du behöver inte förstå’. Bara så." Ingela Aagard, tidigare reporter och nyhetsankare på Aktuellt, har funnit Gud och sin egen gudstro, precis som jag själv.

Jag hör också till dem som mött Gud. Han kom på besök i sovrummet. Det är känt att människor i svår kris kan få religiösa visioner/uppenbarelser. Det finns böcker och forskning om det. Har själv medverkat i ett sådant forskningsprojekt.

Det var på 1980-talet det hände mig.

Efter en stormig period hamnade jag åter i kaos och kände mig just då inte redo för det. Hela tillvaron rasade. En natt låg jag klarvaken, tankarna snurrade hysteriskt för att tänka ut olika alternativ för att tackla situationen. Mitt i denna belägenhet kom plötsligt Gud på besök i sovrummet – utan att jag skänkt Gud en tanke. Rummet vibrerade av ljus och värme, som ett magnetfält fast det i verkligheten varken var varmare eller ljusare. Känslan av dessa vibrationer, detta kraftfält där det liksom sprakade och knastrade, var så intensiv att jag vände mig om för att se om någon/något var där. Fast jag varken hörde eller såg något speciellt var det som om något (en röst i mitt inre?) sa: "Oroa dig inte. Vänta ett tag, så reder vi ut det här tillsammans."

Detta var oerhört fantastiskt. Budskapet som ljudlöst men ändå med sådan styrka och tydlighet trängde fram till mig ingav en stark visshet och trygghet. Upplevelsen var över på några sekunder medan värmen – och ron – dröjde sig kvar en stund. Det kändes som om min säng vilade i något. Inte direkt svävade men ändå var omsluten och uppburen som av en stor famn (Guds famn).

Förvånad, glatt överraskad och helt lugn tänkte jag upprymd: Javisst, ja. Så är det. Jag har ju Gud. Att jag inte tänkte på det. Gud har varit hos mig i mitt sovrum. Gud kom på besök.

I boken berättar Ingela Agardh om alla de möten och händelser både i yrkeslivet och privat som ledde fram till hennes gudstro, men också om alla de nya frågor och ställningstaganden som hon haft att brottas med som ny i tron. Klicka på boken för länk.

- Vad är det för skillnad på en diktare och en lyriker?

- Det går väl poet ut!

Bror Halldin

I ett tidigare inlägg Rena vansinnet tog jag upp rena fånerier som förekommer när företag ska "kompetensutveckla" sin personal. Fick där en härlig kommentar från Marianne som en gång vägrade medverka till lek med sugrör och toarullar på sin arbetsplats i sådan s.k "utveckling". Riktigt uppiggande med ännu en rebell!

Väninnan bidrog med en historia från liknande "hjärntvätt" på sin f.d arbetsplats i industrin där hon ENSAM ifrågasatte projektet. Det hette då att "henne fick man se upp med"...!

Detta är bara för underbart. Jag blir rent lycklig av att höra om modiga kvinnor som vägrar ställa upp på dumheter.

Beskrev själv i ett inlägg HÄR hur jag höll på att förlora mitt första jobb när jag vägrade vara lucia i deras luciatåg (jag vägrade ju inga arbetsuppgifter).

Men... så tänker jag med ens... är det bara kvinnor som vägrar utföra larvigheter? Hör sällan talas om män som vägrar. De ställer snällt upp även om det är larv. Men det är ju också mest män som kommit på de dumma  hjärntvättslekarna.