Väntar just på kvällens avsnitt av den ifrågasatta tv-serien Parterapi där riktiga par ställt upp med sina mest intima problem inför kameran. Har alltid intresserat mig för mänskliga relationer. Och inte minst för hur en bra terapeut förmår sina klienter att tänka på nya sätt.

Visst är det spektakulärt med ’riktiga’ par som blottar sina innersta gåtor inför allmänheten. Kunde det gått att göra på annat sätt, tänker jag då. Med autentiska problem. Spelade roller efter ’riktiga’ terapisituationer. Jag skulle nog köpt det. Men det sensationella har nog gett serien extra uppmärksamhet.

Serien ’Vem tror du att du är’ lockar mig. Inte för att få veta mer om kändisarna ifråga. Utan mer för de historiska berättelser vi får ta del av. Lasse Åberg är ju chosefri så det räcker och några dramatiska utspel kunde man knappt vänta sig av honom. Som det original han är cyklade han genom hela sitt program. Ja, utom när han for till Amerikat då.

Ofta grips jag av enorm ödmjukhet inför folket som byggde vårt land. De som var före oss. Programmet om Kalle Moraeus var späckat med sådant. Om gamla Falu Koppargruva, som var i bruk före medeltiden, med allt slit, handkraft, olyckor och ras. Om hur man åkte i vedkorgen för att komma ned i schakten – snabbare än trapporna. Om hur man fick korgen i svängning mot väggarna för att vid rätt tillfälle hoppa av vid rätt avsats – med bråddjupet under sig!!!! Svensk kulturhistoria.

Här handlade det också om hur lappar lurades iväg till Brasilien för slavliknande arbete under usla förhållanden. Ungefär som hur våra dagars bärplockare från fjärran länder hamnar i Sverige.

Moraeus släkthistoria var lång och innehållsrik och handlade om såväl Gustav Vasa som Carl von Linné och Börje Salming. Moraeus var lapp i grunden, Lasse Åberg en ’skogsfinne’ och Petra Mede ättling till en bödel… ja, släktforskning är intressant. Väntar ivrigt på nästa avsnitt...

Fann ett gammalt uppslag med ett tips för bloggen. En sååå bra kolumn i Aftonbladet av Elisabet Höglund om "olönsamma patienter". Länk finns HÄR. Om hur "ersättningssystemet skapat den paradoxala situationen att det blivit viktigare för en vårdcentral att behålla en patient så länge som möjligt än att göra honom eller henne frisk. En frisk patient är en olönsam patient." Publicerad 27 augusti 2012.

Apropå Elisabet Höglund kom jag osökt att tänka på min alzheimersjuka mamma som vid tillfället befann sig i ett mellanskede; med diagnos men fortfarande boende hemma med pappa. Vi dryftade som vanligt livet och samhället. Mamma var med, men mera sällan alert. Så kom journalisten Elisabet Höglund på tal -  men ingen av oss kunde just då erinra oss hennes namn. Händer nu allt oftare. När vi stönat över problemet en god stund kom svaret stillsamt och klockrent från mamma: Elisabet Höglund! En av mammas pärlor, som man bevarar i sitt minne.

Nya elever vid skidgymnasiet i Åre tvingades äta kattmat i en ’nollningsritual’. Vaddå ”tvingades” tänker jag.

Ursäkta, det här låter nog beskäftigt… rebellen i mig skulle aldrig funnit sig i att tvingas till något som hon inte ville. Det är väl bara att låta bli. Vad händer den som inte underkastar sig? Man är väl där för att studera och i detta fall även träna. Eller?

Det sociala, ja. Hur socialt är det med tvång och tortyr av sina medmänniskor. Som man måste ställa upp på för att få vara med i gänget. Skulle förbaske mig ha vägrat. Hävdat min rätt och integritet. Visst blir man lite utfryst ett tag, men sånt går ju över. Våga vägra mobbing, vill jag säga.  

----------------------

Vad händer den som inte besvarar en high five, undrar jag. När någon står där med näven uppsträckt och kräver en motreaktion… och man inte svarar… Snopet liksom. Känner vederbörande sig då förnedrad och löjlig. Eller får den som inte besvarar dumheterna skämmas?

Om high five nu är ett uttryck för behov av stöttning, peppning eller bekräftelse… varför är det då den framväxande generationen av våra nya individualister, de som med vässade armbågar ”kräver respekt” och kan gå över lik i konkurrensens namn som behöver high five-a mest? Undrar jag.

En vän hävdade att det tycks vara ’dagisgenerationen’ som gör high five mest. De som fostrats i grupp. Vår egen ’samarbetsgeneration’ (dinosaurierna) behövde aldrig high five. Vi lärde oss stå på egna ben, göra vår plikt och ta eget ansvar. Framhöll aldrig oss själva, men peppade heller aldrig varann. Vilken av generationerna omfattar då de mest genuina individualisterna? Tänkvärt.

----------------

Genuint trött är jag för övrigt på amerikanska valrörelsen redan innan den börjat. Svenskar får i amerikanska valtider veta mer om USA än om vårt eget land. Under och efter nominering. I varje delstat. Jämt och samt. Varje dag och varje vecka.

Den där republikanen som motarbetar abort och skriker ut att han ska skaffa 12 miljoner (!) arbetstillfällen. Till tre miljoner arbetslösa! Är han rätt vaccinerad? Den som tror på sånt bör nog inte ha rösträtt.

Hur är det nu… är det brittsommar nu – eller är det inte? Begreppsförvirringen är stor. Och den ökar.

Begreppet brittsommar finns endast i svenskan. Men något så urtråkigt kan vi ju inte ha när man kan importera det amerikanska indiansommar. Något som programledare på tv och näringsliv jobbar hårt på. Indiansommar ska väl nästan vara synonymt med brittsommar, tror jag. Men bara om det varma vädret kommer efter första frosten, eller vad jag nu läste.

I min ungdom låg brittsommar runt 7 oktober då Birgitta/Britta har namnsdag. Varma och soliga dagar under hösten. Men när är det egentligen höst? Meteorologiskt (enligt SMHI) är det höst när dygnsmedeltemp ligger under 10 grader fem dygn i följd. Astronomiskt är det höst från höstdagjämning (22 sept) till vintersolstånd (21 dec).

Brittsommaren har också kallats brittmässesommar (tidigt 1800-tal), fattigmanssommar och grävlingssommar. Men detta kommer snart att vara glömt. Ju mer det talas om indiansommar, desto säkrare att det tar över och snart har vi glömt att det en gång fanns något som hette Sverige. Men okej, vem vill vara en gammal tråkmåns.

Klicka för större bilder

Förresten är det trevligt med mysterier som aldrig blir utredda. Som det här med Universum… vem blir egentligen klok på det. Ju äldre jag blir, desto gladare är jag över tillvarons mysterier. Bryr mig inte längre om ifall jag nånsin får reda på hur saker hänger ihop. Ingen idé att lära sig några tråkiga fakta, för dessa kommer samtiden att ändra på i alla fall. Flexibla ska vi vara! För guds skull, inte fastna.

På ålderdomshemmet ska jag fundera över livets obegripligheter. Varför saker heter som det heter. Och varför de inte längre får kallas så. Och begrunda Universum.

Och ta t.ex fullmånen i går. Almanackan anger ju vilken dag som det är fullmåne. Men månen syns ju bara under natten. Är månen är som fullast natten före eller natten efter den dag som anges i almanackan? Är inte säker på att jag vill ha något svar. Tänker nog fortsätta grunna över detta på ålderdomshemmet.

Sekelskiftestid. Järnvägens utbyggnad i vårt land. Rallare. Hårt slitgöra. Mannakraft. Handakraft. Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på gamla bilder från denna epok… stackars folk.

Sveriges Järnvägshistoria sägs börja 1865 då de första sträckorna för ånglokstrafik invigdes. Innan dess förekom på sina håll trafikvagnar längs räls, dragna av hästar… stackars hästar.

    Klicka för större bilder

Det var några böcker om Västergötland-Göteborgs Järnväg (VGJ) och Nossebrobanan som väckte mitt intresse. Hembygdsföreningen lånade vänligen ut dem för fördjupning. I dessa har jag flummat omkring de senaste veckorna. Njutit av de vackra stationsbyggnaderna i sekelskiftesstil av vilka nu endast ett fåtal är kvar. Läst om hur ”den lilla sågarebyn Trollhättan” fick stadsprivilegier 1916 vilket firades med smalspårig järnväg till Nossebro.

Lett åt invigningsnotis i tidningen: ”nossebrobanans första tåg, bestående av ett lok, två passagerarvagnar och en finkammad konduktör…” Läst om ”Åsaka-märra”, ”Gullhönan” eller ”Ånghästen” (kärt barn…), om det hårda arbetet och om rasen på den felbyggda Lerumsbanken. ”Det var på den tiden storskotten small i bergen och släggans taktfasta slag slog takten till rallaresång”.

Imponerats av respektabla järnvägstjänstemän i fina uniformer. Med skäl att känna sig stolta - det var inte lite de skulle kunna. T.ex järnvägslinjernas sträckning och stationernas lägen och namn. Snabbt skulle de räkna ut vilken väg en person eller gods skulle skickas och till vilken kostnad. Läroböckerna omfattade kartbok och ortnamnsförteckning med mera… läs HÄR.

Västra och Södra stambanorna öppnades runt 1860-talet. Staten byggde stambanorna och SJ sträckte sig ända upp i Norrland, medan privata järnvägsaktiebolag byggde bibanorna i söder. Bakom dessa fanns intressenter längs sträckan – städer, företag och enskilda – som ville ha tillgång till den mest effektiva lösningen för landtransport.

Utbyggnaden fortsatte. Industrin växte fram. De första bilarna i början av 1900-talet utgjorde inget hot. Landsvägarna var usla, särskilt under vinterhalvåret. Med elektrifieringen från 1920-talet och framåt hade järnvägen ännu försprånget gentemot bilismen. Inlandsbanan slutfördes 1937. 1942 kunde man resa med eltåg från Trelleborg till Riksgränsen i norr, då Europas längsta sammanhängande elektrifierade linje.

Dock var den första elektrifierade linjen i Sverige (och Europa) Djursholmsbanan i Stockholm, redan 1895. De 20 sista ångloken levererades till SJ år 1953 från Nohab i Trollhättan.

Vilken utflykt i nostalgins tecken. Ack ja, ack ja... det var tider det.