Här sitter man på toppen av livstrappan och räknar ner. Sin återstående tid på jorden. Från att upp till åtminstone 30 ha känt det som att resten av livet var oääändligt finner man sig nu allt oftare säga att ”det där får vi ändå aldrig uppleva”. Man kalkylerar alltså med kanske 20 år till – i bästa fall. Det är lite ovant, men vi vänjer oss väl allt eftersom.

Husbonden har varit en sväng till lasarettet efter bröstsmärtor vid djupandning, bäst att ta det säkra… och ambulans blev det. Vanlig sjukresa är inte att tänka på för då ifrågasätts man redan vid samtalets början: ”du har väl intyg från läkare på att det är nödvändigt, annars får du betala hela taxiresan själv.” Alltså lika bra att bättra på ambulansstatistiken. Efter EKG på längden och tvären och 24-timmarsmätning, lungröntgen, blodprov och cykel-EKG blåstes faran över… ”det var nog bara en muskelsträckning” och Husbonden känner sig genast bättre.

Utan specifika detaljer noteras även att min 'Crohns' krånglat på hittills okänt sätt en tid. I kväll känner jag igen mig själv för första gången på fyra hela dygn. Och blåser faran över. För denna gång. Håhå jaja…

Mitt i detta har ännu ett överklagande till Förvaltningsrätten å Kompisens vägnar knåpats ihop. Sju sidor. Längre och värre för varje gång;-)

Livstrappan/Ålderstrappan – människans väg från vaggan till graven, känner vi alla igen. Målning på väv av Winter Carl Hansson (1777-1805) med citat ur Jobs bok 14 kap (framgår tyvärr ej på bilden):

”Menniskan af qwinno föd lefwer en liten tid och är full med orolighet wäxser up som ett blåmster och faller af flyr bårtt som en skugge och blifwer icke.” Hur många har sett det citatet? Inte jag.

Mina ögon äro öppnade. Kvällens SVT-dokumentär om elitidrottarnas kamp mot skadorna i Medaljens Pris gjorde mig såå besviken. Över elitidrotten i sin helhet. Över ’de odödligas’ hänsynslöshet mot sina kroppar – och liv. Programmet var himla bra. Och klargörande.

Precis lagom till OS-febern. Upphaussat och dant har SVT laddat i flera veckor med OS-klassiker, en om dan, och gamla OS-krönikor varje kväll i väntan på denna hysteri. Nästan komiskt om det inte samtidigt rymts så mycket elände.

Min tidigare inställning till idrottstävlingarna… vilken den nu var, vet knappt vad jag egentligen trodde men den är i alla fall totalt förändrad. Glädjen och beundran inför elitidrottarnas prestationer är borta. Jag kommer aldrig mer att se på sport med beundran. Och jag kommer aldrig mer att klaga (om jag gjort det) på att någon tränat för dåligt.

Vad är det för glädje med dessa idrottares sjukliga besatthet? Att löpare med benskörhet springer tävlingar med BRUTET (!) ben – två gånger. Att man inte vilar under rehabiliteringen utan fortsätter att träna och tävla. Att man medvetet utsätter sig för framtida invaliditet. Att man allmänt häller i sig värkmedicin så att magen tar stryk. Allt för denna ära och berömmelse. Någon nämnde att det var ett slags missbruk. Jag menar att de behöver uppsöka psykiatriker allihop.

Och Stefan Holms knaprande av värktabletter ”nästan som godis" och ”aldrig en tävling utan en Ipren”, ja, då är det faktiskt lika illa som doping. I mina ögon. Jag trodde åtminstone att de som tävlade på elitnivå hade en fysik lämpad för ändamålet, men här springer t.ex bensköra långdistans. Kunde ingen läkare stoppat detta? Är det tillåtet att fördärva sig på detta vis? Det är till att spela Gud, kanveta, och tro att man står över Skapelsen och kan misshushålla med livets gåva hur som helst. Man är alltså inte nöjd med sitt liv och sin kropp, man vill ha mer! Lite girigt också, va?

Och när en av dessa till synes friska och rörliga sa att hon ”lika gärna kunde sätta sig i rullstol direkt” om hon inte fick tävla, för ”då var livet slut” är det inget mindre än ett hån kastat rakt i ansiktet på dem som faktiskt är födda till ett liv i rullstol eller har hamnat där utan egen förskyllan och ändå funnit livsglädje. Hur ska dom känna efter denna råsop?

Precis som om livet är slut för att det inte blev som man hade hoppats och trott! Som om det inte funnes annan livsglädje och mening för att man inte kunde nå ära och berömmelse…  Något alla som drabbats av t.ex handikapp, sjukdom eller arbetslöshet tvingats tänka till över: "Om jag nu inte kan göra detta, så kanske jag kan göra något annat".

Ett ordspråk passande i sammanhanget:

”Förnöjsamhet är konsten att inte vilja det som man ändå inte kan få”

W. Winci. (Tack, Väninnan!)

Almedalsveckan pågår för fullt. Men bloggen tänker inte ha med ett ord om vad som där sägs. Politiklobbyn har blivit allt dummare, allt falskare och allt fegare. Utom vänstern förstås - det lysande undantaget! Men den ska alla spotta på. För vem vill lyssna på en sanningssägare?

Samhällsutvecklingen skenar som ett höghastighetståg där farten hela tiden eskalerar och nödbroms saknas. Att styra är inte tal om. Det gäller att hänga sig fast på tåget för att inte flyga av och hamna i diket. Ju äldre man blir desto svårare är det att klänga sig fast. Demokratin körs över. Kulturen är ett minne blott. Etik och moral har kastats över bord för länge sen. Precis som gamla kunskaper och erfarenheter. Eftertanke, klokhet, ansvarskänsla... likadant. Ingen vet vem som kör. Eller vart vi ska. Ingen bryr sig. Mål och mening för resan saknas.

Det går så rasande snabbt att medresenärerna redan glömt stationerna som passerats. Även de fina. Språk och seder förändras sekundsnabbt och snart förstår vi inte vad de andra säger eller tänker. Vi blippar tomögda på våra apparater så länge de är kompatibla. Vadan och varthän? Den Siste Idealisten har gett upp. Åtminstone i detta nu.

Nu har jag varit på ”Universeum med rytande dinosaurier”, sett artistuppträdanden på Liseberg, åkt Paddan i ”stadens kanaler”, shoppat i Nordstan med ”200 butiker i åtta sammanbyggda kvarter under tak”, vandrat på Avenyn ”med mängder av mysiga kaféer och välrenommerade restauranger”, gått i hantverksbutiker i Haga ”Göteborgs äldsta stadsdel”, ja, till och med ”dansat natten lång i det myllrande nattlivet”.

Herreminje (som mormor sa), så trött jag blev av att bara titta i turistbroschyren. Somnade med den i hand. Alltihop var så lockande att drömma sig bort i, vart och ett för sig. Men man inser lätt att en stackars turist behöver minst fem liv för att hinna med mer än bara EN grej i storstaden. Om man betänker att det TAR TID att förflytta sig mellan ställena – stan är ju stor, TAR TID att parkera, att det också TAR TID att äta… och att STÅ I KÖ.

Fy te’ rackar’n (mormor igen), i Göteborg är man ju inte ensam om evenemangen. Trängsel och köer vart man vänder sig. Och ficktjuvar! Undra på att jag flyttade därifrån för sisådär 40 år sen.

Tänk, så bortskämda vi är här på Landsorten. Inga köer, inga resvägar, inga parkeringsproblem, ingen hets, lugnt och fridfullt. Nära till allt. Rena idyllen. Nu åker den glättiga broschyren i soporna. Väl begagnad.

Tack för ännu en regnig dag! Regniga dagar är bra för laddning av batterierna. Inget dåligt samvete för att man vilar mycket och inte orkar vara nyttig. Som en skänk från ovan att ta vara på.

Minns inte om jag nämnt mitt senaste snilledrag. Nämligen att stänga av telefonerna! När dvalan kommer smygande och man trevar sig fram med ett enda mål: SOVA… så stänger jag numera av telefonerna. Denna idé kläcktes inte förrän vid en ålder av 60+.

Vet inte hur många gånger jag somnat djupt, och väckts av skällande telefoner som även gett en enorm hjärtklappning. Sen kan man inte somna om heller… Insåg först i år att det också kan vara rent skadligt. Så nu stänger jag av och får sova skönhetssömnen ifred. Vilket lyft!

 ----------------------

Att rätta sig efter kroppens signaler är något man får lära sig vid sjukdom och skador. Tänker på aktuelle trestegshopparen Christian Olsson som nu släpper sin dröm om ännu en OS-medalj. Kroppen sa ifrån efter alla skador.

- Jag skulle velat sluta på mina egna villkor, och inte för att kroppen säger ifrån, sa Christian Olsson.

Där kom det. Ännu en som blir irriterad 'när kroppen inte gör som huvudet vill'.

Idrottare räknar på nåt sätt alltid med att de kan tvinga sin kropp till vad som helst. Hur vore det med lite tacksamhet för att kroppen höll så länge efter allt de utsatt den för. Bara att landa så hårt på ett enda ben. Och han som är så lång – och därtill tung. Gång, på gång, på gång, i både träning och tävling.

Tresteg innebär extremt hög belastning på fötter och knän och när man sett Christian Olssons tunga och klumpiga teknik förstod man ju att det inte skulle hålla i längden. Det gjorde i alla fall jag.  Det var annat med hans företrädare på trestegstronen, den kortare Jonathan Edwards, som studsade fram med kaninhopp.

Alltid tråkigt när drömmar går i kras, men sånt är livet. Vi är många som också fått skrota en lång rad drömmar efterhand. Det hör liksom till. Hur många kan lägga en sån framgångsrik karriär och fina toppresultat till sin meritlista? Och hur många kan idag försörja sig på sin hobby? Christian har tio framgångsrika år bakom sig. Och en framtid som instruktör och ledare i något han kan. Hur många har det? Tror att många skulle bli lyckligare av lite ödmjukhet inför livet.