Röjning är en reningsprocess. Som en mullvad gräver man sig tålmodigt fram genom många små högar. Viss gymnastik också. Väl ute på andra sidan om varje hög… befriad.

Golvyta förlöses från barlast. Svängrum. Har väl inte riktigt insett hur mycket dessa högar hindrat. Kanske blir man redo att starta nåt nytt…

Stor tung TV-bänk byttes mot smärtare sak - på hjul. Ny DVD-spelare installerad. Sladdelände. Man ska inte röra det som fungerar men… nu blev det så. Satelliten funkar men marksända kanaler upphörde. Skadad förstärkare på svalornas takantenn? Hjälp inväntas. Ny kostnad. Usch och fy.

TV-problemen ledde oss till byrå på plan två. Ny röjning. Antennsladdar i legio. Femton år gamla datorsladdar, telefonjack från samma epok, uttjänta telefoner och mobiler, elkablar och kontakter – såväl trasiga som hela. Bort, bort, bort. Flera lediga lådor!

-----------------------

Minnen bevaras bäst i det egna minnet. Vis av erfarenhet och ålder är jag övertygad. Egna minnen ska aldrig jämföras med andra personer som också var med. Minnena stämmer inte överens. Ibland uppstår träta. Någon vill reda ut och lägga till rätta. Alla har sina upplevelser av vad som hände. Egna minnen.

Besök inte heller gamla kära platser i fåfäng önskan om en nostalgikick. Det ser ändå inte ut som det gör i ens eget minne. Inte ens om huset eller torget är bevarat. Återvändandet borgar istället ofta för besvikelse och än värre… att det gamla kära minnet besudlas av nya intryck.

Väninnan och jag är överens. Hon avstod från erbjudandet att besöka ett kärt hus från förr. Ville inte förstöra sina minnen från platsen. Ens minnen är inte heller faktiska minnen, alltså exakt hur det var och såg ut. Till synminnet av t.ex en dörr eller ett skrin lagras också känslominnen, doftminnen, minnen av vad som sades och vad man tänkte då. Och allt tillsammans blir minnen av en upplevelse. Aldrig ett exakt avbildande.

------------------------

Detsamma gäller böcker. Boken "Dick och Dalli" betydde mycket för mig i tonåren. Om två tjejer som skötte och körde shetlandsponnyer i olika uppdrag. Tyckte så väldigt mycket om den boken. Saknade den i åratal och ville återuppleva. När hem-PC:n gjort sitt intåg i Lilla Huset söktes på nätet. Boken fanns på bibliotek i Småland. Hopp och längtan. Distanslån fixade hem den. Full av förväntan läste jag äntligen den kära boken på nytt…

Kände inte igen mig! Varken i händelser, miljöer eller personer. Inte ens hästarna kände jag igen… och vädret stämde inte heller. Min bild av berättelsen var således en mix av mina egna tankar, upplevelser, önskningar och fria fantasier om vad som skildrades på sidorna. En högst egendomlig erfarenhet.

Lever nu därför efter devisen: låt minnen förbli minnen! De vårdas bäst i det egna minnet – så länge man har det. Sedan kvittar det ju.

... och plötsligt hade även denna dag gått till ända.

Julpyntet kom fram till slut. Fast det satt långt inne. Bara granen fattas nu. Julkorten är sända och mottagna diton droppar in i både mailbox och vanliga brevlådan. Allt börjar bli sig likt.

Tyvärr är en del julhälsningar lite sorgliga. Vänner och bekanta har gått bort och lämnat sina livskamrater ensamma. Ooooh, livet är orättvist. Förluster ledde till telefonsamtal som vi kanske inte skulle haft annars.

Så har Husbonden just denna kväll begått sin debut som räkningsbetalare på internetbanken. Dags att han lär sig, ty en vacker dag ligger man väl på sjukhuset under 'fel' tid. Han är jätteduktig, lär sig fort, har gott sifferminne - men att hitta alla bokstäver och siffror på tangenterna är värre... 

- Vilken tid det tar! konstaterade han efter första lektionen. Jojo, där har man tragglat på nu i typ fjorton år, och jaa... det TAR tid, särskilt i början. Men det ÄR noga med alla kontonummer, bg-nr och OCR-diton. Det får ju bara inte hamna fel!

Är jättestolt över honom. Han kommer att kunna ta hand om detta den gång jag av något skäl är indisponibel. Jaha... och sedan var denna kväll både sen och över. Man får vara nöjd med allt som blir gjort. Och djupt tacksam över allt som är gott och bra. Och vi ska vara rädda om varann så länge vi har oss. För man vet aldrig när det tar slut.

Allt gott till bloggosfären!

Rubriken artar sig till en lidandets jeremiad, men det blir inte fullt så illa för den som orkar läsa;-)

Magnus Härenstam, nyss 70 år, aktuell med en ny show till nyåret – om åldrandet. Har hört honom i några intervjuer där han bl.a beskriver hur han och hustrun ofta upplever sig leva i en charad. Särskilt när de tappar orden för olika ting och istället med diverse gestikulerande försöker beskriva sakerna. Javisst underlättar det om man också ser humorn i den fars vi stackars människor lever i. SVT Play HÄR och HÄR.

Man behöver förvisso inte ens vara gammal för att uppleva hela vårt tekniska samhälle som en enda lång fars, även om det samtidigt är djupt tragiskt. Eller också är det så, att det krävs ett visst mått av tragikomik för att bli just roligt. Som till exempel när kompisens telefon plötsligt löpte fullständigt amok och lät e-e-e-e-e-e-a-a-a-a-å-å-å-å varje gång hon talade.

- Hallå där, ropade jag, nu hör jag inte vad du säger, telefonen hackar.

Så fort hon började tala igen lät det ånyo e-e-e-e-e-e-a-a-a-a-a-e-e-e-e-eå-å-å-å i stackato. I sammanlagt en halv minut. En vidrig halv minut. Helt hysteriskt och skilt från allt jag hittills upplevt i mobilernas tidevarv.

- Ska jag ringa upp igen, frågade hon just när stackatot upphört men då kunde vi återuppta samtalet.

Sånt där hände väl inte ens i telefonens barndom. Men är idag mer regel än undantag.

Här en länk till radioprogrammet, spelaren startar på 33 minuter.

SR P1 Studio Ett  

Fastnade för kvällens Sommarpratarna där författaren Jonas Jonasson berättade om sin utbrändhet. Oj, så man kände igen sig. Hade hoppats att han på Johan Rabaeus fråga skulle berätta att det faktiskt är en form av hjärnskada. Han använde visserligen inte ordet men drog, med en gest åt huvudet, en liknelse om hur signalsystemet däruppe går sönder. Man kanske ska lyssna på hans sommarprat.

Jonas Jonasson hade verkligen varit drabbad. I hög grad några snäpp värre än många andra som bara haft en släng av utarbetning och stolt meddelar att de minsann också varit utbrända eller gått in i väggen. (Förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark- Pehrsson (M) var en sån. Hon som var ”utbränd” i tre dagar!) Nej, den som verkligen varit där stoltserar inte med sin sjukdom. Det tar åratal att ens försöka närma sig sitt forna jag, och vägen är kantad av åtskilliga bakslag. Helt återställd blir man sällan när det tagit ordentligt. Tvärtom händer det lätt igen. Ja, det ÄR faktiskt en slags hjärnskada för många.

Garderobsröjningen är avslutad efter diverse avbrott. De sista små tröjorna fann sina platser i går. När man nu rotat i forntidens gömmor slår det en hur mycket som hänt med klädmodet. Man har ju visst perspektiv.

Förr… och nu talar jag 1950-60-tal där man aldrig fick blanda rutigt, randigt och/eller blommigt. Inte heller blått och grönt. En rödhårig kunde aldrig ha röda kläder, och absolut inte flera röda nyanser ihop!

Nej, jag skojar inte. Klädkoden var sådan, och det fanns etikettböcker om saken. Det var väl inte direkt dödsstraff, men jisses vad uttittad och nedvärderad man blev om man bröt mot konvenansen. Och ve den som hade en tröja eller blus som hängde nedanför kappan/jackan! Nej, snyggt kant i kant skulle det vara, möjligen fick understa plagget vara kortare än det övre – men aldrig längre.

Forntidens etikettsivrare skulle rotera i sina gravar om de såg nutidens mode med olika längder på tröjor, busar och jackor… det ena nedanför och utanför det andra. Och olika längder på samma plaggs fram- och baksida, ja herregud. För att inte tala om klänning till byxor! Något som jag i yngre år längtade efter, men nu har tappat intresset för. Just nu, när det blivit inne. Typiskt.   Bilderna hämtade från Maggans Nostalgiska Klippdockor. Klicka för större.

Julparader, tomtegubbar, julkrubbor, julmarknader… det rör mig faktiskt inte i ryggen i år. Lilla Huset har inte heller planer på att ’julskylta’ – just nu. Det är ju ännu en tid kvar, vi får se hur det blir. Kanske beror det på att Stora Tröttheten slagit rot efter några intensiva dagar. Tre timmars sömn efter lunch krävdes efter gårdagens rusch. Är ganska trött på att vara trött… om jag säger så.

Dock är lilla grisstian på plats, den klarar jag mig inte utan. För vilken gång i ordningen den visas i bloggen vet jag inte, men ’kära barn’ har vissa favörer. 

Klicka för större bilder.

På tal om barn inser jag nu hur illa jag tycker om att små barn ska luras att tro på tomten. Varför ska egentligen barn uppfostras på en lögn? För att de har roligt? Inte alla, vill jag med bestämdhet tillägga. Det är faktiskt rent plågsamt att se storögt förfärade barn vid deras första möten med tomtefar.

Min aversion beror kanske på att jag som liten blev totalt skräckslagen av tomten (bilden). Så jag vet hur det känns. Fast det gick över. Familjen löste det så att jag redan tidigt fick spela tomte och dela ut klapparna. Har varken då eller senare uppskattat lögner.

För övrigt har bloggen fått lättåtkomliga länkar till filmkanal och hemsida i kolumnen till höger.