Först foto- och filmredigering efter dopet. Sen en vidrig 'Juholtvecka'. Efter det kom Skatteverket med en rak höger... Svar skrevs omedelbums, redan trött hjärna kopplade på turbon och fick till ett riktigt bra bemötande! Sov två dagar på raken och orkar knappt skriva i bloggen, än mindre surfa runt och läsa nåt. Pallar bara inte så mycket i en följd.

Sen får man skämmas som en hund å Sveriges vägnar när myndigheterna tänkte utvisa en 91-årig dement, hjärtsjuk, blind och ensam kvinna till Ukraina - utan ordnad bostad, anhöriga eller vänner. Det är bara too much. Det var då för väl att Europadomstolen ryckte ut och stoppade planerna. Ska det verkligen behövas! 

Trött blir ännu tröttare när bekanta (välvilligt, men dock) undrar vad som fattas en... och sen mördas ett lantbrukarpar bara några mil härifrån. Vad är det för tider vi lever i? Man blir bara matt. Stoppa världen, jag vill kliva av.

Röjandets ruelser har i dagarna dryftats med likasinnade vänner. Det visar sig att vi burit på samma gammeldars hängivenhet för böcker och andra ärvda ägodelar. Vi har luftat detta att svika sina ideal, att det gör ont i själen och är inget mindre än helgerån när man av olika skäl tvingas kasta välvårdade, vackra och en gång dyrbara böcker vilka producerats med stor sakkunskap och krav på korrekthet. Eller andra ärvda ting.

Utvecklingen tvingar oss, menar jag, att göra avkall på våra ärvda normer genom att ’det gamla’ inte längre är giltigt och inte får plats vare sig i våra liv eller själar. Vad vi än anser om Det Gamla måste vi anpassa oss till allt Det Nya. Vi skaffar mobiler, digitalkameror, datorer, DVD-spelare, platt-tv mm. Det är mycket som kommer till.

Om vi inte anpassar oss riskerar vi att bli till gamla ’original’ som krampaktigt försöker hålla fast vid en svunnen epok mitt i en ny tid. Vilket kräver viss energi för att lyckas. Det är med andra ord minst lika jobbigt som att surfa med och tvingas slåss mot sina forna värderingar.

Utvecklingen går för fort. Alldeles för fort för att människan ska må bra. Men vi mår minst lika dåligt av att försöka bromsa och kämpa emot.

Ämnet är stort, men om vi stannar vid böcker och andra ägodelar så är det stört omöjligt att spara på allt. Mitt liv tenderade att påminna om vissa ökända samlare, det finns sådana, som fyller sina hus till bristningsgränsen med saker så att det endast återstår smala korridorer att ta sig fram i och som omöjliggör städning och… inte minst – ett levande intellekt.

Till slut har man så mycket grejer att man inte längre vet var de finns när man vill titta på dem. Eller orkar plocka fram dem från botten av någon hög. Vad är det då för mening?

Ska jag för evigt vara dömd att leva i ett museum av en förgången tid? Vårdandes mina anfäders liv och gärningar istället för att leva mitt eget? Det frågade jag mig när jag i vintras kastade farfars – och pappas – målningar.

Det är osjälviskt och ädelt att vårda och uppskatta minnet av förfäders arv och livsgärning. Men var slutar det ädla och när riskerar det att strypa mig? Något som var och en själv måste avgöra.

Jag insåg att min tid är utmätt, att resten av livet kommer att gå ännu fortare och att jag kommer att orka ännu mindre. Finnes något val, eller ska vi för all framtid sitta fjättrade vid egna och ärvda ägodelar? Hur många föregående generationer har vi ansvar för? Valet är mitt och ditt.

Inte var det mina förfäders önskemål att jag skulle vara en museivakt över deras liv. De köpte vad de ville, målade, skrev, byggde, njöt av musik och producerade för sin egen skull. Så länge de levde. 

Visst kan man försöka ge tingen ett evigt liv någon annanstans – om man orkar. Loppis, auktioner, second hand osv. Men om man inte orkar…? Ska jag då inte få leva mitt liv förrän jag lyckats finna nya ’fodervärdar’ åt deras grejer? Många tankar har stridit här...

Mitt val är kristallklart – fast vägen dit var lång: Ta makten över ditt eget liv! Nu - så snabbt som möjligt! Sedan kan vara för sent. 1) Behåller saker som fortfarande betyder något för mig. 2) Slänger det som jag inte kommer att sakna.

Dagen ägnades åt strövtåg runt åkrarna. Plockat enorma knippen grässtrån med omogna fröer till fåglarna. Knöt dem till stora kvastar som hängdes upp i voljärerna till allmän förnöjelse. Fröerna är i precis rätt stadium nu. För alla nya ungar var det nytt och spännande. Något av det bästa man kan göra för sina tamfåglar. En chans till ett 'nästan naturligt födosök', vilket upptar större delen av deras dagar. Så kommer det att hålla på till hösten.

Under sysslorna grubblades det – mycket. Om förlossningar i allmänhet.

Tankeprocesser startar när något aktualiseras. Som när Husbondens barnbarn föddes häromdan.

- Helvetes ont, förkunnade förstföderskan. Jag sprack nästan inget!

Nästan. Där kom det. Det mest vidriga i sammanhanget.

Inget jag upplevt själv. Kanske var detta ett omedvetet skäl till att inte skaffa barn. Längtan efter barn måste vara tillräckligt stark för att frivilligt utsätta sig för risken att spricka, tänker jag.

För mig var längtan obefintlig, och alltså inget att vidare fördjupa sig i. Men med åldern snappar man småningom upp ett och annat. Även från världar man annars inte har kontakt med.

Grubblerierna fick mig ut på nätet; Googlade ”förlossning +spricker”. Fann följande: De flesta (80 procent) spricker vid förlossning. Mer eller mindre. Nära hälften av de som drabbas får problem med inkontinens. Det är vanligt att man spricker upp i klitoris. Tre procent får anal sfinkterruptur (till slutmuskeln runt anus), med livslånga svårigheter att hålla gas och/eller avföring.

Blir kräkfärdig av blotta tanken. Jo, jag har hört det förr.

Här bekräftades det som nästan ingen talar om. Intimt och tabubelagt. Bäst att inte skrämma förstföderskor – då föds väl färre barn. Undra på att många mödrar tappar sexlusten helt eller får förlossningspsykoser.

Det grymtas ibland i media om ökningen av kejsarsnitt. Det sägs att skräcken för smärta skulle vara skälet. Ha… vad är smärtan mot att spricka i klitoris och anus!

Ingen borde någonsin få ifrågasätta den kvinna som vill förlösas med kejsarsnitt! Män skulle i ämnet inte få ha någon talan alls!

Alla mammor som trots riskerna gått igenom förlossningshelvetet är inget mindre än hjältinnor, som sörjer för artens överlevnad. Det uppmärksammas alldeles för lite. Staten kunde ge ett diplom till varje nybliven mamma, vetja!

Är enbart glad över att ha sluppit denna prövning. Somliga är ämnade åt avel – andra inte. Liv är mirakel. Och livet på landet bjuder på liv i alla former - oavbrutet och i all oändlighet om man tittar noga. Och just ikväll tutar tranorna borta på skogsängarna. En ovanligt vacker dag!

Kinesiska tecken är så vackra.

Fastnade i manualen till nya objektivet - vilken jag på känt manér fick leta fram på nätet för översättning med Googles. I en teknisk manual står ju föga poetiska
uttryck, men det spelar liksom ingen roll. Tecknen är en fröjd för ögat!

Kolla bara in detta:

  Inte anar man att de står för något så torrt som:

"GRUNDBEGREPP VARIATIONER".

Sökte nyfiket vidare och fann tecken för

    HOPP

    LYCKA

LIVETS MYSTERIUM   

I den världen kan man njuta och förundras länge. Letar fortfarande efter de vackraste tecknen. Där har man att göra...

Japanska och kinesiska tecken är mycket lika varann. Vilket betyder att de kan kommunicera. Man lär så länge man lever.

”En fullkomlig jordskredsseger för S vid omvalet i Örebro, där moderaterna backar. [...] Rödgröna större än de borgerliga i Västra Götaland.”

Ack, hur ljuvligt det låter...

Stor lättnad, ett lugn, ja… inget mindre än en inre frid spreds i Lilla Huset när valrapporterna droppade in och blåste ”faran över”. Mitt sjukhus är räddat! Yes! Folk har fattat. Håkan Juholt får godkänt. Man somnade gott.

Det antyddes att uppgången berodde på sossarnas vänstersväng. Just det. På tiden att S hittar kompassen igen. Frid åt alla människor på jorden.

Tyvärr var det ett val som inte skulle behövt hållas. En riktig hemläxa för oss alla. Ty, hur handskas vi med demokratin? Slarv och nonchalans, försumlighet, vårdslöshet, brist på respekt och ansvar… you name it.

Här syftar jag på rösträknarna vilka orsakade omvalet och som klåpat även i detta val; Falköping, Lilla Edet...

Jaja… ”mänskliga faktorn” heter det, men… de kunde bättre förr. Utan datorer.

Syftar också på dem som inte orkade hedra vår demokrati med ett besök i vallokalen.

Som tror att demokratin är evinnerligt och outplånligt beständig för oss i Sverige.

Nåt vi nyttjar som en ”kul grej” när vi har lust och inget annat för oss. Det som människor i andra delar av världen är beredda att dö för.

Valschabbel och röstskolk ger upphov till många tankar.

Men Dagen Efter gick i ett lättnadens rosa skimmer. Frid.