Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och det gick förvånansvärt bra. Tackar gud för mina MBT-skor, utan vilka jag inte skulle kommit längre än 300 meter. 

Man kommer närmare med cykel, hittar genvägar och stigar vi aldrig kunnat använda med bil. Man ser mer, upplever mer. Sjön vid Kvarnevad ser man dock även från bilen. Liksom Madam Blå Hotell och Restaurang, fantastiska byggnader i fin miljö. Kul upplevelse för den som behöver övernattning på bygden. 

Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs den gamla bron och ersattes av en ny med två stora valv. Byggmästare var Svante Persson från Ramnö, Öster Bitterna. Fåglumsbron kan vara den sista valvbron, som byggdes i Sverige. Den utgör gräns mellan socknarna Fåglum och Barne-Åsaka.

Fåglumsbron är en av 14 broar, både yngre och äldre, i Essunga kommun som går över ån Nossan. Namnet Nossan kommer från isländskans ”hnoss” som betyder smycke. Nossan är ett av de få vattendrag i Sverige som rinner mot norr. Den är cirka 10 mil lång. Ån rinner upp i Nossekälla nära kyrkan i Borgstena i Borås kommun och mynnar ut i Dättern i Vänern i Grästorps kommun.

Nossan har haft stor betydelse för bygden. Många stigar, vandringsleder och vägar följde naturligt åns sträckning. Vid de många fallen fanns förr sågverk och kvarnar. Några av dem finns fortfarande kvar.

Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan.

Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fungerar över åar och vattendrag. De äldsta har anor från medeltiden. Jag är t.ex helt bedårad av detta gamla charmiga broräcke som ännu hänger med, om än hjälpligt. Det bär på historia. Mig skulle det inte förvåna om denna bro en gång ledde trafiken på gamla riksettan, mellan Göteborg-Stockholm. E20 är nämligen f.d riksettan. Förbättrad, rätad och utbyggd förstås. Undrar om det finns en gammal karta över riksettans sträckning...

Stenvalvsbroar är de äldsta ännu bevarade stenbroarna. Valvet bygger på principen att lasten tas upp av tryckkrafter utefter valvet. Bron vilar på ett eller flera valv som är sammansatta av lösa delar, oftast sten eller tegel. Ofta är det natursten som från början byggdes av kallmurad sten, dvs helt utan murbruk. Många är vi som undrat hur brobyggarna fick dit stenblocken utan att sidorna rasade samman. Svaret är att man först reste en båge av timmer, en stomme som sedan revs när stenvalvsbron väl var färdig.

Romarna byggde redan för 2000 år sedan många stora vägbroar och akvedukter på detta sätt. På 1800-talet började murbruk användas när stenarna fogades ihop.

Sverige har i dag omkring 600 bevarade stenvalvsbroar. Den längsta ligger i Karlstad och sträcker sig över 168 meter.

Broar var en viktig del av vägnätet redan i forna tider. Så viktig att kyrkan godkände att brobyggen kunde utföras även på söndagar. Bro- och vägbyggen samt skjutsning var ett ansvar som staten lade över på bönderna enligt gamla landskapslagar. Formellt fanns skyldigheten kvar ända till 1944, då vägväsendet förstatligades. Fakta hämtade ur artikel i Transportarbetaren.

Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget med mobilkameran. Lite sent med bilderna nu, för i dagarna är tröskningen i det närmaste avslutad och jorden är på sina håll både plöjd och sådd. Men ett minne från en fantastisk skördesäsong är det.

En underbar sensommar har vi också haft. Värmen och fjärilarna kom och jag njöt i sensommarvrån på farstun.

Sparsörs Stenbro - i folkmun Öre Bro - byggdes 1829 över ån Viskan som nedströms rinner ut i Öresjö. Bron är kulturhistoriskt intressant och var en viktig del i äldre tiders nät av kommunikationsleder. Bron ingick i en del av riksväg 42.

Den gamla stenvalvsbron byggdes av Per Andersson från Kråkås i grannsocknen Sandhult. Bron betecknas ”som ett mycket vackert byggnadsverk med sina tre proportionerliga valv och betingar ett högt kulturhistoriskt värde.” Bron är numera spärrad för motortrafikled. Enbart gång- och cykeltrafik är tillåten. Den ersattes 1937 av en stålbalksbro när riksvägen rätades ut strax intill. Bron syns nu väl från vägen.

Bron är visst 43 meter lång och 6 meter bred och har tre stenvalv. Det mellersta valvet är 7 meter långt och 2,8 meter högt, de övriga valven är 6 meter långa och 2,75 meter höga. Bron är byggd av tuktade gråstenar. En stenstolpe på bron är märkt med år 1829.

Före stenvalvsbron lär det ha funnits en träbro i slutet av 1600-talet. Samt ett vad över Viskan vid Lurkås. Från parkeringen vid bron finns vandringsleder in i naturreservaten Mölarp och Kröklings hage. Tvärsöver vägen vid Öresjö finns ett fågeltorn som höst och vår besöks av fågelskådare. Sevärdheter i trakten kring bron är bl.a Mölarps gamla kvarn och dess vackra miljö, en kungagrav, offerkälla och domarringar.Sparsörs Stenvalvsbro

Landsvägen norrut från Borås har alltid varit livligt frekventerad för handlande (knallar) och andra resande på väg mot rikets centrala delar. Transporterna till Borås var också många, kanske främst då med spannmål från Falbygden. 

Copyrighten för Mårten Sjöbecks vackra bild har tydligen upphört. Fler bilder på bron kan ses på nätet HÄR