Amatörernas julafton vid dammen idag. Mina stygn skulle tas.

Läkaren som tog bort tre små historier på min rygg hejdades av mig i språnget när han skulle beställa tid hos vårdcentralen för stygntagning. ”Vi tar dem själva hemma, vet du” sa jag. "OK, inga problem", svarade han.

Idag kom äntligen dagen. Det har kliat! Har inte vågat riva var som helst då man tyvärr inte har ögon i nacken. Husbonden har varit behjälplig. Så även med borttagningen. Vi parkerade oss vid dammen i klart solsken. Bättre arbetsbelysning finnes ej. Lugnet lägrade sig. Trollsländan hovrade runt oss och bäcken porlade. Pincett, klorhexidin och ett rakblad. Ett pillgöra är det. Bara sex stygn totalt.

Inget mot tidigare övningar efter bukoperationer med ett 30-tal stygn. Denna självservice började egentligen med en avskräckande tanke på hur en (eventuellt) hårdhänt sköterska skulle handskas med detta. Hundarnas stygn efter diverse ingrepp har man ju tagit själv. Och marsvinens. Varför inte de egna… Alltså blev det hemmave’. Lugnt och fint utan stress, och man kan ju pausa när som helst. Det gick geschwint och sen har det fortsatt.

En av vännerna glömmer aldrig när hon blev ’åhöra vittne’ till ett sådant evenemang. Hon råkade ringa just när ’ingreppet’ skulle ske så jag låg på kökssoffan och pratade i telefon under tiden. Så oerhört praktiskt;-) Det hade aldrig kunnat ske på en vårdcentral. Den gången hade jag fästs ihop med klämmor (agraffer), ett 30-tal även då. Dessa gör rätt ont, särskilt i naveltrakten. Dem tog Husbonden med bl.a avbitartång. Smärtfritt.

Så här ser mina cortisonskador ut. Ständigt nya blåmärken som blossar upp när jag varit emot något, om än aldrig så lite. Huden är skör. Det brister lätt. Från blåmärke till blödande sår är det inte långt. Det är främst på underarmar och händer som det händer… Och smalbenen. Nu senast hade jag satt ett plåster över ett annat litet märke. När det skulle loss fläktes skinnet av på ett nytt ställe. Så här har det varit i många år. Är van. Och tacksam för bra läkekött samtidigt. Konstig kombination. Tur man inte äter blodförtunnande medicin... Vissa somrar har armar och händer haft flera vita förband samtidigt. Särskilt efter arbeten i buskage. Armarna är fulla av smala vita ärr efter tidigare sår, man kan tro att jag ägnat mig åt självskadebeteende ;-) Snart kan jag ge ut en medicinsk folder med bilder...

Trött dag. Blåsig också. Men med kvällens regn bör väl utlovad vårvärme komma.

Abnorm trötthet kallas fatigue – sjukdomsrelaterad trötthet. Fann en bra sajt om mental trötthet hos Göteborgs Universitet HÄR som beskriver mycket av vad det handlar om - samt en facebookgrupp för ’hjärntrötta’ ;-).

När tröttheten slår till är det nästintill mysigt att läsa reumatikertidningen om just detta – som en tröst liksom. Tryggt, och kanske lite uppiggande också, hur dumt det än kan låta;-)

----------------------------

I flera dagar var stararna som bortblåsta. Träden var tomma. Ingen stare sjöng serenader. Ingen flög ur och i holkarna. Skulden för detta tilldömdes skatan, en riktig slyngel som gjort allt för att jaga bort stararna. Vi gav upp hoppet, insåg att det blir starfritt i år och dessvärre även kommande år eftersom de återvänder dit där de är födda… Tragiskt, ja riktigt sorgligt.

Men så en dag… var de här igen. Började med ett fåtal. Trafik till holkarna. Lite tveksam sång i parken. Och i morse var hela flocken här igen. 14 stycken kom farande över hustaken och fick faktiskt sitta kvar i träden utan den efterhängsne skatan som tydligen kommit av sig.

Även korna kommer tillbaka. Bonden gav hoppfullt besked idag… hans kor kommer att gå utanför vår tomt även i sommar. Så bra för stararna (!) … och för oss. Vi saknar den där vithuvade ledarkon. En riktig personlighet.

Feber, frysningar, muskelvärk och trötthet har fortsatt – fortfarande UTAN influensa. Immunförsvaret håller på med något, vet bara inte vad. Har aldrig upplevt något liknande förr. Föralldel inte så hög feber, men man undrar. Ringde min IBD-mottagning (mag- och tarm) för att få hjälp med tolkningen. En teori är att influensavaccinet har lindrat ett influensautbrott som annars skulle blivit värre. Den gillar jag bäst. Övriga tänkbara teorier talar vi tyst om. Först avvaktas en vecka till, sen får vi se. Spännande;-)

Hantlarna ligger stilla. Pilatesbollen rullar inte. Motionscykeln får vila. Verktygen och tyget till omklädning av stolarna ligger orörda. Ganska trött på dessa mentala klubbor i huvudet. Varje gång man börjar få lust med något, så… pang i skallen. Samma dag som första anfallet dök upp hade jag utsträckt cyklandet till en halvtimme med 140 i arbetspuls. Så får man sjukdomsanfall. Typ… "du ska inte tro att du är något".

Annars är våren på gång i år också. Exakt samma vårtecken som samma dag 2011:

”Gässen har återvänt, det omisskännliga kacklandet hördes klart när de flög över fågelhuset i morse. […] Ormvråken är också här – den kvidande visslingen var inte att ta miste på. […] Nästan samtidigt hörde vi rapporten på radion om den första tranan vid Hornborgarsjön.” Tillägger för i år att även svanarna drog förbi glatt hojtande.

Så perfekt tajmat är det. Våren frågar inte om man är redo, den kommer ändå. Vi håller oss för skratt medan rysskylan drar in över helgen. Den får man vara pigg och kry för att orka tampas med. Tur det finns artiklar om sjukvården att läsa (om man inte somnar), ved till kaminen och Vinterstudio på tv. Ha en go' helg därute!

Nu är det min tur att slå ett slag för Maciej Zarembas artikelserie om vår sjukvård i förruttnelse. Många har säkert redan läst artiklarna i DN, men för mig var de nya. Säkert gäller det fler.

Zaremba har massor att berätta. Han har grävt… och grävt. Här avslöjas det ena horribla efter det andra. Hur totalt känslobefriande räknenissar från näringslivet släppts in för att införa ”Lean Production” och en rad andra konstigheter i vården. Lönsamheten framför allt.

Flera läkare träder nu fram med namn och ger honom sitt stöd! Hårresande avslöjanden som gör en både ledsen, förtvivlad, frustrerad, deprimerad och självmordsbenägen. Men ändå något VI BÖR VETA. Om vi inte reser oss som en man och ställer krav nu går det käpprätt… Tiden är helt rätt, nästa år är det valår.

Artiklarna är långa men mycket, mycket lättlästa. Maciej Zaremba skriver intresseväckande och spänstigt och handlingen driver en framåt utan ansträngning. Stora Journalistpriset från mig, direkt. Han har fått det förut, men so what. Varför inte SVT tagit upp stora debatter om detta redan förvånar mig. Vad ska vi annars ha Public Service till? Var är folkstormen? Att Vänsterpartiet står på patienternas sida vet vi redan, men frågan är… VAD GÖR SOSSARNA ÅT SAKEN?

Här är länkar till artiklarna i serien, en efter en:

1. Vad var det som dödade herr B?

2. Hur mycket bonus ger ett benbrott?

3. På vilken prislista står din njursvikt?

4. Hur mycket oro tål en människa?

Och HÄR träder flera läkare fram och instämmer.

--------------------- 

Har för övrigt varit något piggare idag. Fick städat hos marsvinen och plockat in pärmar i ett skåp efter golvläggningen däruppe. Talat med jämnårig kusin vars pappa, min morbror, gått bort som den siste i syskonskaran. ”Nu står vi på tur” konstaterade hon sanningsenligt… och nog sagt om detta;-)

Hon hade nyligen gått i pension vid 63 som mellanstadielärare och ”skulle inte orkat en dag till”. Nu ska hon spela golf i Spanien tre månader om året. Det unnar jag henne. Alla jobb har fördärvats med dokumentation ”in idiotum”, som hon sa.

Inte bara i sjukvården således, men i vård, skola och omsorg gör det störst skada. De drabbade kan inte protestera själva! Nu ska jag skriva ut alla artiklarna för att läsa noga. Många sidor blir det…