Tre månader har gått sen vi slutade röka. Husbonden och jag. Det har gått så himla bra så vi fattar det inte. Inget röksug, inget hjälpmedel, ingen viktökning eller nåt. Och en massa sparade pengar.

Men vi promenerar och cyklar en del. Äter mindre godis. Tänker på vad vi äter. Allt för att INTE GÅ UPP I VIKT. Det har vi bestämt. Ett litet jubileum alltså.

"Joya betyder lycka", står det på en hemsida om ”världens mjukaste sko”. Joya erövrar Asien... och användare sjunger Joyas lov. Den må ha världens mjukaste sula, men efter att själv ha gjort ett grundligt test av varan kan jag tyvärr inte köpa dem.

Åkte till butiken i Grannbyn i hast och med de bästa föresatser. MBT (min livräddningssko) hade gått i konkurs utan att jag visste nåt och vad skulle jag väl nu hitta på för att kunna fortsätta promenera. Imponerande att Joya erbjuder även halvnummer, vilket är ovanligt numera. Imponerande mjuk svikt i sulorna. Imponerande löfte om 3-4 års hållbarhet. Men… efter att ha gått nästan en kilometer inne i butiken, testat både sandaler och två modeller fick jag tyvärr ge upp. De passar inte min artrosstortå som behöver en fast grund för att slippa böjas vid påskjutet. Hade verkligen ställt stort hopp till det nya märket. Besviken.

Joyaskon är helt enkelt föör mjuk för min stela tå. Behöver alltså den fastare sulan som de väl så mjuka MBT-skorna har haft. Måtte nu tillverkningen räddas. Rekonstruktion var på gång läste jag nånstans och via MBT:s facebooksida borde man väl kunna hitta info.

Gode gud, rädda MBT för mina fötters skull!

Gångandet hålles igång och ett helt kilo fett har rasat från midjan. Bara ett kilo kvar för att komma tillbaka till tidigare trivselvikt. Tackar mitt förutseende Jag för inköpet av ’gångbanan’. Den är en tröst vid busväder.

Minst 30 minuters gångande, minst var tredje dag var målet. Det har blivit 40 minuter så gott som dagligen under en månads tid. Fantastiskt vilken välgörande effekt motion har på aptitreglering och godissug. Liksom alldeles av sig själv tas mindre portioner också.

Nu är det kört för gräset. Det går inte längre att hålla kanarierna ifrån den nya gräsmattan i voljären. Trots fiberduk lyckas dom snagga gräsytan. Vi har gett upp och tagit bort duken. Man är ju lite rädd att nån ska hamna under den och inte komma ur.

Den gräsmattan kommer att vara död frampå vårkanten, lika bra att inse det.

- Men då försöker vi få marken att likna gammal skogsmark istället, föreslog jag. Ja, istället för den lervälling som annars blir följden när det regnar. Vi tillför fin sand, tyckte jag.

- Mursand, sa Husbonden.

- Jaha, sandlådesand, sa jag.

Vi har lite olika referensramar;-)

Med 'vandrande pinnar' ges vidgade vyer. Planen  fullföljs - sex kilometer dagligen. Så länge vädret står mig bi. Nu utan fotvärk och stumma ben, trägen vinner.

Bygden lever. Nyinflyttade i grannskapet föder upp alpackor och har gammeldars hönsgård. Underbar syn på promenaderna. (Klickbara bilder)

Krondiket är översvämmat. Ser ut att ha drabbats av algblomning? Markerna är vattensjuka och ej farbara. En bonde förtalte i vårdcentralens väntrum att 500 ton potatis var kvar på åkern, en årsinkomst. Förr när potatisen togs upp för hand var vattnet inget hinder, men å andra sidan odlades inte mer än man själv behövde.

Syrsorna spelar ännu. Paddorna ses om kvällarna sitta på gången och spana in insekter. Kanske njuter de av den ljumma kvällsbrisen?

Trädgårdsmästarn höstar och endera dan hämtar vi kottar och mossa i skogen till fåglarnas vinterbehov. Vi vet just rätta stället.

Ett tjugotal trastar kalasar på rönnbär, aronia och nypon i trädgården. Massor av småfåglar tutar sina diskreta höstläten när de pilar omkring, så snabbt att man inte hinner artbestämma. Men domherreungarna har jag hört. Tofsviporna har flockat ihop sig, utifall det ska bära av. Kråkfåglarna drar kraxande omkring i stora skaror på bygden. Vi känner väl lite till mans att hösten är här.

'Gångbanan' har fått nya lager - lättare sagt än gjort. Husbonden fick åka iväg för hjälp. Nu går den som den ska igen. Bra att ha när vädret blir jobbigt.

-----------

Och i kväll var det dags igen... för mera våld. Nu utsätts tågmästarna för misshandel av aggressiva resenärer när de krävs på färdbiljett. Är visst mer regel än undantag. Troligen har de slutat ringa polisen, som väl ändå inte kommer. Journalister har slutat fråga polisen varför de inte rycker ut...! Och vad  gör vi svenska folk åt saken...? Väsnas, demonstrerar, ställer krav, ifrågasätter...? Inte då. Vi hukar och hoppas slippa se det.

’Gångandet’ är igång. Initialt har fötterna värkt, benen svullnat och kroppen sugit åt sig vätska, kanske sånt som händer, vad vet jag. Min corpus undrar väl vad som är på G… Äntligen uppe i fulldos med sex km per runda, artrostån tål ej mer. Målet är nu minst den sträckan per dag – om inget annat ovillkorligt står på agendan. Idag blev det även en extra runda med Sigrid - utan fotvärk…   .

Underbart väder. Njuter i fulla drag. MITT höstväder. Någon sa att högtrycket ska hålla i sig en vecka. Hoppas…  

Vårtbitarna spelar ännu varje natt och har så gjort trots både regn och blåst. Fladdermössen anas bäst i arla gryning när de går in för att sova - strax intill vårt sovrumsfönster. Man kan väl påstå att vi bor vägg i vägg. På nedre etaget hördes annat bekant knaprande i väggarna... Färskt råttgift är utlagt.

Vårlökar har inköpts till nya rabatten. Vintergäck, snödroppar, krokus i olika färger, allium, påsk- och pingstliljor. Samt nya scilla då de gamla är stadda på vandring ut ur trädgården mot söder.

Efter dagens inköp verkställdes sightseeing på bôggda. Hamnade osökt på gården från min farmartid, ett idylliskt läge vid vägs ände. Obebott, öde och med inlett förfall. Tragiskt. Allt verkade mindre och pyttigare än från foton och minnen. En märklig upplevelse. Var ju ändå inget barn den gången, för fyrtio år sen.

Fågelvännerna hämtade tio kanarier som får det finfint på nya stället med stor utevoljär. Dagens rapport förtalte att de redan hittar både ut och in. Vi behöll i år endast tre för egen del.

-----------

Och rymdskrotet damp ned i Canada, nära Calgary. ”Inga skadade rapporterades” sa man. Men… OM nu, Gud förbjude, någon ensam varelse fick den på skallen så lär det inte heller bli någon rapport... eller hur?