Den 14:e augusti... det låter vackert tycker jag. Gillar numret 14 av någon anledning. Gillar även numret 79....  vägde 79,4 kg just idag. Så långt ner har jag inte varit på flera år.

Den varma och soliga dagen räckte till stavgång (förlängde med 1,5 km idag) tandläkarbesök, tvättning av mattor samt till att leta rönnbär.

Mer hårdhänt människa än vår tandhygienist får man leta efter. Vet inte om det ska verka proffsigt eller vad...? Tur att det går fort. Vad jag direkt ogillar är flourlacken. Verkar vara ett spel för gallerierna, tror inte på den grejen, bara. Det är dessutom kletigt som kola, munnen känns oren, man får inte borsta tänderna på ett dygn.... En gammal rebell finner sig förstås inte i detta, därför är flourlacken redan ett minne blott. Så det så. Sköljer så ofta med flour ändå så det räcker.

Hämtade pizzor på vägen hem. Fattar inte varför pizzor är så stora. Ingen människa behöver så mycket. Sparade halva min till senare tillfälle.

Det finns inga rönnbär i år! Åtminstone inte i vår omgivning. Såg redan på blomningen att det skulle bli dåligt. Så tråkigt... för våra tamfåglar. Tänkte samla för vinterutfodring men gick bet. Åke en runda med bilen för att leta. Inte ett enda bär. Hittade istället megatröskan Orvar i full verksamhet (bilden) och fick höra skvaller om mördarsniglarnas antågande. Ännu en bit från oss men nästa år kan de vara här. Fy för den lede.

Asplöv var dagens delikatess för marsvinen när de precis hade fått städat.  Herrejisses vad dom gillade det. Dom kastade sig över löven och tuggade som symaskiner. Sju stycken små symaskiner lät t-t-t-t-t-t-t-t-t för varje tugga. Det gick undan vill jag lova. Majskolvar har också en strykande åtgång just nu, både fåglarna och marsvinen älskar det. Naturlig sysselsättning också.

Syrsornas nattliga konserter har bara börjat. Det är varmt och fuktigt när mörkret omsluter oss. Nu börjar MIN tid, sensommar-höst. "Men vänta, det är något fel på den här bilden".... är något som inte stämmer...

Jag KOKAR. Har hållit upp med östrogenet i några månader men de s.k "övergångsbesvären" som aldrig går över (varför heter det så då?) har eskalerat till svettiga nätter och värmevallningar var timme så jag fortsätter med hormonerna ett tag till. 20 år eller mer..... spelar roll?

Har nämligen en plan. Ska sluta röka under hösten. Har börjat ta hand om det kroppsliga förfallet som sjukdomar och fotvärk mm försatt mig i. Har promenerat sedan ett par veckors tid, med eller utan stavar/hundar. Går inte att samordna, så vi alternerar. Svårt att vänja sig vid "svävar-skorna" men tror att jag börjar få kläm på dem. Hursomhelst har jag gått ner fyra kilo sen vintervikten. Skymtade 79 på vågen som hastigast häromdagen.

Tänker försöka gå ner ytterligare så att jag har mer marginal när jag slutar röka. Och DÅ kommer det att hända massor i kroppen. Behöver därför inte övergångsbesvär OCKSÅ mitt i alltihop. Så den nedtrappningen skjuts upp. Att sluta röka måste ju ändå ha högsta prioritet.

Kokar invärtes gör jag ändå av alla störningar med tvättmaskin och datorer så det räcker. Försöker att inte tänka på det, men inom kort behöver jag datorn och HELA utrustningen som nu står här med ledsamt nedhängande sladdar. Får väl börja installera bankprogram, e-leg, skrivare (två stycken), scanner och BOKFÖRING på reservar'n eftersom den ordinarie verkar dödssjuk och en utbytesdito dröjer och dröjer....

Har redan måst installera flera program i den gamle bara för detta. Det här är tammefan (förlåt) inte klokt! Inspirationen sjunker till noll. Jag som skulle köpa ny kamera och ny filmkamera och stativ.... Inget är kul just nu. Suck...

Idag återupptogs det som senare ska bli en god och daglig vana.  Promenaderna. Sex kilometer på dryga timmen. Hade således rätt bra fart.

Såpass gick jag förr varje dag, i ur och skur, snöstorm och blask, dvs. före 2002, sen dog det av flera skäl.

Verkligen på tiden att starta upp igen. Nödvändigt för hälsan, och vikten! Kan tacka de dyra "svävarna" och gångstavarna för detta. Annars skulle jag aldrig klarat det, har haft långdraget krångel med fötterna.

För någon vecka sen startades det på nytt med tre kilometer, fick träningsvärk både här och där. Skorna är små underverk och mycket speciella, tränar hela kroppen. Till dem hör en manual (!) som talar om precis hur man handskas med dem.

När det blir körigt på annat håll är det nästan lögn att införa nya vanor, det får ofta stå över... det tar jag nästa dag, osv... Men nu har det lugnat sig på fågelfronten ett tag så jag "tog tag i saken".

Sex kilometer var absolut för mycket för en otränad. Nu vet jag. Fick ont ÖVERALLT, men inte i fötterna (bra!). Har man väl kommit ut på en runda, finns liksom ingen återvändo. Lika långt att fortsätta som att gå tillbaka... Sista biten genom skogen var jag så trött och öm att jag tackar stavarna för att jag alls kom hem. Stakade mig fram som en skidåkare i uppförsbacke... he he. Och somnade genast efteråt i baden-baden på verandan i fullkomligt perfekt väder. Vilken dag!

Prövade "svävarna" första gången. En originell upplevelse ska sägas, lite som på moln, lite som gungfly... men okey. Fick nästan yrsel, hi hi... men viktigast av allt; INTE ont i fötterna! Onda Stället höll tyst. Fick däremot kunskap om muskler jag glömt mig ha. Träningsvärk från fotabjället till ländryggen - precis som utlovat. Hoppfullt, med andra ord. Mycket som legat i träda...

Tandvärken släppte äntligen efter två veckor och samtidigt, som vore det programmerat, även "sömmarna". Har spottat tråd hela dagen. Trassel i hela munnen stundtals, tråd som lindat sig kring tungan och som värst stack ut i mungipan... Klippt och dragit hela dagen.

Av nödvändighet har jag knipit igen truten i flera dagar efter tandoperationen. Efter 2,5 dygn och många starka tabletter känns det lättare. Fick en skavande protes för syns skull, ifall jag skulle träffa kungen eller någon annan prominent person. Hittills har det inte varit någon idé, har helt enkelt inte kunnat le så brett med svullen kind att gluggen ens varit synlig. I kväll ger det med sig.

Nu svävar jag fram.... av helt andra skäl. Har idag köpt det dyraste par skor jag nånsin haft - på ortopedservice -  gjorda efter "masaiernas barfota teknologi" kan veta. Fötterna rullar liksom av sig själva i stegen, som små båtar, skornas svikt får mig känna att jag snart gör kaninhopp. De är inget mindre än tekniska underverk för drygt 2000 spänn!!!

Det krävdes förstås en ordentlig funderare. OM de kan bidra till att fullfölja flera med sorg inställda promenader och därmed bemästra enveten viktökning så är de faktiskt värda att prova, resonerade jag. Och slog till. Vad gör man inte när fötterna strejkar.

För övrigt har det blåst ordentligt i träa i dag, såpass att man fick strömavbrott mitt i mailskrivandet. Glad att man inte betalade räkningar just då. Stunden därpå haglade stora kulor. Aprilväder från sin "bästa" sida.

Så här ser de ut... mina svävare.