... vilket borde rendera smisk på rumpan. "Resan tillbaka" pågår ännu. Är långt ifrån hemma, dvs. vid acceptabel vikt även efter kommande rökstopp. Nu har pappas bortgång fördröjt det senare en aning men det kommer, det kommer...

Har dessutom gått upp ETT HELT KILO. Vägde i går morse 74 kg. Kollar vikten varje morgon och kväll. Har allt sett att det varit på gång. Det beror förstås på allt som inträffat. Vissa dagar har jag varit så trött att jag mest vilat för att inte jaga upp mig. Men vid 74 kilos morgonvikt går gränsen. Upp och hoppa!

Sedan i går har step-up-övningar inletts. Ganska avancerade som jag fann HÄR och det känns i lår och rumpa. Har en HÄRLIG träningsvärk vilket är det ljuvligaste lidande jag kan tänka mig. Därtill har grusvägsracet återupptagits så att gruset sprutar i kurvorna.

Mina dagliga promenader ligger nere just nu. Gick regelbundet mellan augusti och december och magrade tolv kilo under den perioden. Sen hände inget på vågen trots idogt travande! Hopplöst trist. Därför kom köld- och julsemestern som en befrielse.

Trots uppehållet har jag vägt mig regelbundet morgon och kväll och noterat resultaten. Gick endast upp ett halvt kilo av den uteblivna motionen.

När gångandet återupptogs i januari-februari startade viktnedgången igen trots att jag bara gick en vecka i stöten. Annat trängde sig på emellan men jag blev aldrig stressad eftersom både vikt och kondis var stabil.

Men nu… efter pappas sjukdom och bortgång (en månads tid) märker jag att vikten rasat av sig självt. Utan motion. Märkligt.
Vägde i morse 72,1 kilo vilket är det lägsta under "resan tillbaka". Har alltså minskat 13 kilo sedan motionsstarten i augusti. Värt att notera.

Dagen blev till ett enda stort formbesked. Fick äntligen kvitto på att allt gåande inte bara gett viktminskning utan även kondis! Trappan till revisorn är en prövning för vem som helst (steghöjden!) men den tog jag nu som ingentinken (har hisskräck). Lite mjölksyra i benen de fyra sista stegen, men väl uppe var jag återställd efter ett enda utblås. Förr trevade jag mig utefter väggarna flåsande som en blåsbälg med både hjärtklappning och yrsel i tio minuter efter den trappan.

Efter gemensam tiomilafärd (2 x 5 mil) till advokaten väntade ännu en prövning när bokföringen skulle levereras till dess slutstation. Fyra trappor! Medan revisorn körde pirran tillbaka till bilen blev det jag som ännu en gång kånkade mina högar upp och ned, upp och ned i tre turer.

Kände mig som en idrottsatlet i hård fysträning utförandes knäböjningar med skivstång på axlarna. Ingen mjölksyra! Ingen hjärtklappning! In steg jag på kontoret med ett brett leende. Ingen formsvacka här.

Min "resa tillbaka" fortsätter nu efter ett låångt juluppehåll, delvis förlängt av helger, pappas fall, ryggen samt mörker. För att göra storyn kort slutade december med att jag gick och gick och gick utan att något hände på vågen. Den visade konstant 73 varje morgon. Från jul och framåt har vågen har i princip stått på 73 hela tiden, trots att promenader delvis ställts in (vågen är korrekt).

Helt nyligen gick jag upp ett halvkilo, men livremmen kunde dras IN ett extra hål…!? Paradoxalt. Man undrar vad som pågår i kroppen. Kan vikten ha stabiliserats? Är fettet omvandlat till muskler istället? Egendomligt är det.

Drog nu igång stavgången på nytt när ryggen kändes "utom fara". Och genast sjönk vikten till lägsta bottennoteringen 72,5 kg. Första gången på två månader UNDER 73 kg. Höll på att trilla baklänges av pur förvåning. Va…!!?? Tre dagar i sträck dessutom! Den totala viktminskningen på tolv kilo känns stabil.

Så nu är man på banan igen. Och nu är det så ljust på morgnarna att jag kan börja promenaden då, FÖRE fågelhusbestyren, vilket passar mig bäst.

-----

Och snart stundar kusinträff. Det är 20 år sedan vår förra reunion (som man säger på svenska numer...;-) Morbror N ringde på uppdrag av kusinerna C och Ch och aviserade vad som planeras i maj. Då går vägen till Uddevalla....

Så har man fått inte bara EN uppgift utan flera. Vill man vara fin, får man lida pin, heter det ju. Man vill inte bara vara fin utan faktiskt funka, säger jag då apropå ryggskotten.

Var hos sjukgymnasten för att få träningsråd för ryggen. Vågade inte ens låta henne röra ländryggen på mig, så känsligt är det. Fick en hel radda besvärjelser att utföra för att stabilisera upp mig (se bilden).

Behovet är fullständigt klarlagt. Redan när jag övade hos henne fick jag kramper och sträckningar i lår, vader och tår, så otränad är jag i alla delar. Så det blir till att börja smått innan jag kan töja ut rörelserna i sin helhet.

- Jojomän, det kommer att hjälpa, sa hon. Får tro henne på hennes ord. Hon är specialisten.

Kan just tänka mig hur det blir här på golvet när det ska bära till. Hundarna kommer att kasta sig över mig... "Ja! mamma är på golvet! Nu ska vi leka!" Och då gör dom sig så charmiga och roliga att jag inte kan bli sträng utan bara fnissar med i tumultet... Det blir till att låsa in sig på toa förstås... med hundarna sittande utanför tätt intill dörren, spänt lyssnande och blåsande i dörrspringan. De är så fåniga att man bara blir full i skratt. Skärpning! Skärpning är vad som gäller!