Är särskilt glad åt de två "benen" jag går på när jag motionerar. Neeej, inte de två som bär mig... jo, det är också roligt... men nu menar jag de två vägar som jag använder mig av. Jag går ut till missionskyrkan där vägen delar sig i "två ben". Först går jag åt vänster, på ena benet, (visst låter det kul) ända ut till stora vägen. Där vänder jag och går tillbaka till missionskyrkan, och fortsätter "det andra benet" ut tills det möter en annan väg. (Herregud, tänk om man skulle hoppa på ett ben i taget...) Total sträcka på detta vis är sex kilometer.

I början trodde jag det skulle bli trist att trava fram och åter sådär. Jag kan göra en runda för att slippa returerna men har upptäckt att detta är perfekt. T.ex om man skadar sig, får plötsligt ont, måste på toa... Då är det praktiskt att kunna bryta av vid lämpligt ställe som häromdagen när det regnade så.

Tänker ändå på så mycket annat. Löser små och stora problem. Idag formulerade jag i tankarna ett brev till socialminister Göran Hägglund angående bilskatten och glesbygden. Det tänker jag göra allvar av.

Andra gånger har jag fullt upp att sicksacka mellan gödselklickar eller jordhögar när det är den tiden, leta bra spår när det är halt eller gojsigt, studera boskapen i hagen intill... det är alltid nåt att titta på.

Under det dagliga traskandet har jag delat in sträckan i olika avsnitt. På tio minuter går jag en kilometer, alltså vet jag precis hur lång tid det tar till olika punkter. Bra att veta när man har bråttom. Har tränat upp min huvudräkning.

Utökade motionssträckan till åtta kilometer i dag. Skönt väder, solen sken, vägarna var torra, allt var perfekt och jag blev inte ens trött. Särskilt roligt eftersom jag fick avbryta i går, dyvåt efter halva sträckan. Inte av svett utan på grund av ...regn. Kände mig således väldigt nöjd och redig idag. Det skulle jag inte gjort...

Nu vandrar jag mellan värmedynan och datorn i intervaller. Stretchar och håller på. Har fått konstigt ont på ett egendomligt ställe i närheten av höften, ytligt... det är väl musklerna förstås... inget som jag nånsin känt av förut... Trodde jag haft ont på alla ställen i ryggen-rumpan i mitt liv. Ne-hej... nya saker ska man erfara.

Det bara dök på mig just i kväll. Hela dagen var bra. Kanske berodde det på det där tunga paketet jag bar lutat mot höften (andra höften i och för sig)...?

Tur iallafall att värmedynan hjälper. Det räcker att sitta där i tio minuter så är värken borta. För en stund. Sen på't igen. Har tid hos sjukgymnasten i morgon. Får se vad hon kan göra åt saken. I bästa fall är jag bra då

När jag idag mätte kroppen på strategiska punkter hade det hänt ytterligare något sen sist. Detta är ofattbart i sig, men härligt. Fyra storlekar har jag gått ner sen maxvikten 2005.

Nu är jag en 42:a på de flesta punkter, men det är knepigt med storlekar. Man följer inte tabellerna rakt igenom. Rena sicksackgången.

Nu ska vi snart till pappa och hänga upp lite tavlor å sånt. Men först middag. Har just pustat färdigt efter promenaden och belönat mig med cappuccino, havreflarn och ett antal vansinnigt goda italienska mandelskorpor. Säga vad man vill om utländska produkter, som jag helst undviker, men är de sååå överlägset goda slår jag till.

Dagens behandling hos sjukgymnasten blev en prövning. Skulle behöva gå där i TRE månader efter allt ömt och stelt hon hittar på mig. Visste förstås om det själv, men man försöker ju glömma, skaka av sig och gå vidare i livet.

Litar på henne. Hon är skicklig, resultatinriktad och varsam. Var hos henne i fjol samma tid. Sökte nu åter för nacke och nerver i kläm. Diagnosen är trolig förslitning. Så många förhårdnade muskelknutor...! Ajajaj.

Förra veckans behandling gav ökad rörlighet och mindre värk. Härligt. Det betyder att vi går vidare. Nya hårda tag. "Känns detta bättre än innan", frågar hon sen... vad svarar man... Kunde inte jämföra, mindes inte. "Vet inte, jag lever i nuet", mumlade jag med ansiktet nedkört i dynorna.

Hon tog även hand om nedre ryggmusklerna, samt en besvärande känning i ena skinkan (inte ischias), för "allt hänger ihop", som hon sa.

Att jag vågade släppa henne lös på ländryggen fattar jag inte. Det var djärvt. Det är min verkliga akilleshäl efter alla ryggskott. Men det gjorde jag. Livrädd. Men det gick bra....tror jag.

Efter middag somnade jag, drömde en lång besvärlig dröm med mardrömsinslag, vaknade efter TRE timmar med huvudvärk och ÖM. Nu på kvällen känns det riktigt hyggligt. Får avvakta nattsömnen och se hur det känns. Tänk... om det kunde bli riktigt bra...

På begäran repeterar jag hur jag bantat 7 kg på drygt tre månader. Ämnet borde vara uttjatat i bloggen vid det här laget, men ok... om någon ber så snällt som Ruth så må det ske;)

Tyvärr har jag inget annat knep än RÖRELSE. Brist på sådan var främsta skälet till att jag ökade med 20 kilo under fem år. Kronisk tarmsjukdom, operationer, hälsporre och artros i en stortå var delar av problemet. Gjorde flera försök att återuppta den goda vanan men foten satte stopp. Löpsedlarnas "Gå dig smal" blev till ett hån, en smäll rätt i ansiktet. Hur det känns vet alla som har någon form av handikapp.

Det var de nya dyra skorna, "svävarna" (MBT-skorna) som gjorde att jag åter kunde GÅ. Och det är vad jag gjort! VARJE DAG.

Började den 8:e augusti med 3 km per dag, ökade efter tio dagar till 4 km per dag. I början hade jag stavarna till hjälp. Hade inte orkat annars. Var fysiskt rätt nedgången, stakade och "högg" mig fram med stavarna som en skidåkare. Skorna gjorde underverk. Nu har jag gått 6 km om dagen i två månader och flyter fram. Har släppt stavarna.

Äter som vanligt, cornflakes på morgonen, hemlagad husmanskost till middag (älskar potatis), te och knäcke på kvällen. Något godis äter jag varje dag, choklad då och då, dricker sötat cappuccino flera gånger om dagen (tål ej kaffe p.g.a sjukdom).

Om jag hade kunnat skulle jag äta salladstallrik ofta. Älskar det. Men min sjukdom (Crohns) klarar varken majs, ärter, paprika, räkor, svamp, citrusfrukter m.m. Däremot blir det ofta rotfrukter.

Det är rörelse som krävs. Förbränning. Min sträcka tar bara en timme om dagen. Den som inte har något fel på fötter, knän eller höfter och i övrigt är frisk klarar detta lätt som en plätt.

Det fina i kråksången är att suget efter mellanmål och godis avtar med motion.