På begäran kommer "Favorit i repris", he he... Nä, jag skämtar. Visst har jag skrivit om detta, men inte så koncentrerat.

'On special request' sammanfattar jag:

Började med stavgång den 8 augusti. Då fruktansvärt otränad efter åratal av stillasittande framför datorn (och på toaletten, p.g.a Morbus Crohn) samt heavy smoking. Började försiktigt med 2 km per dag, ökade snart till 3 km.

Svävarskorna är en specialitet som jag behöver för en fot med artros, och de krävde sin tid för träning. När både stavar och svävare behärskades ökades till 4 km per dag. Något som en person med friska fötter och gångverk och inte alltför dålig kondis borde klara direkt.

Nu promeneras här minst 6 km varje dag vilket ska ökas till 8 km när väder och tid medges.

Rask promenadtakt dvs. 6 km/tim är min takt. Detsamma som 1 km/tio min. eller 100 meter per minut. Har bara missat en dag (sjukdom) på hela tiden. För mig är det väsentligt att det blir just varje dag.

Kaloriförbrukningen för 30 minuters rask promenadtakt lär vara 168 kcal vid 80 kg vikt, och man bör visst hålla på minst en halvtimme åt gången för att förbränningen ska komma igång. Märkligt att det kan göra så mycket.

Det är ju nästan syndigt att inte använda och hålla igång en frisk kropp. Innan man vet ordet av sätter åldersförfallet in och då är det gott att vara rustad. Nu lät jag redig också... he, he;) 

Diagram över min viktminskning under promenader 8 aug - 17 oktober:

Vikten noterad varje dag. Verkligen jojo-effekt. Lika lycklig som man är för dipparna nedåt, lika frustrerande är det med de tillfälliga upphoppen. 

Kroppen reagerar minst sagt konstigt. Varje dag har varit den andra lik. Inga extrastora middagar, ingen utebliven promenad... ändå hoppar vikten på detta vis.

Just nu ligger jag på 5 kilos minskning sedan 8 augusti, då jag började min stavgång.

Totalt har jag minskat 10 kilo från min maxvikt 2005.

Nöjd...? Det är bara förnamnet!

Hjärnan tog semester idag, stängde av, tog time out, gick i strejk... whatever.

Det var inget som funkade.

Slängde i en tvätt efter morgonsysslorna, gick mina sex kilometer, kom hem, pustade ut, kom på att vi skulle ha middag, tog fram fryst ugnspannkaka, tinade i mikron, färdigt.

Jag menar... det var inget jobb!

Efter middagen (ganska liten f.övr.) sa hjärnan bara stopp.

- Här blir inget mer gjort. Orkar inte. Gå och lägg dig!

Ingen idé att kämpa emot då. Lydde minsta motståndets lag.

Somnade. Sov i tre timmar, drömde rörigt om skelettcancer (aha, Ulrik) och min döda mamma (som inte alls hade cancer).

Vaknade. Efter två timmar var jag rätt normal igen och kunde fullfölja några uppgifter. I kväll har jag samlat material inför ett läkarbesök, beställt några varor på nätet, samt roat mig med att göra ett diagram. Se där... hjärnan behövde således vila. Kroppen tar vad den behöver. Det är bara att ge efter, annars blir det bara dumt.

Nu är hon väl desperat...? Bantningsmedel... hmm... Går det inte fort nog?

Joodå. Än så länge går "resan tillbaka" efter ritningarna. Önskar ibland att det gick fortare. Har ju ännu "bara"  börjat RÖRA MIG mer. Inga inskränkningar i maten har vidtagits. Men några kalorisnåla mellanmål är ju aldrig fel att ha hemma. Det händer ju att saker och ting kör ihop sig, och med min sjukdom (Crohns) får man inte slarva med maten... lite och ofta är vad som gäller.

Sjukhusets Apotek var rena guldgruvan för en svältfödd lantis. Vi blir sällan lockade av skyltvaror i Byhålan. Där finns vad man behöver, varken mer eller mindre. Vårt lilla Apotek har inget lager och ingen skyltmöjlighet, så... en titt i ett välsorterat Apotek är rena drömmen. Klart man föll...

Köpte således på mig några soppor,drycker och barer med ljuvliga smaker; vanilj, karamell och banan/apelsin. Helt nytt för mig som lever i askes på köpintryck. "Reservprovianten" innehåller alla näringsämnen, vitaminer och mineraler och med lågt GI och 200 kcal/st.

Har också hittat en himla bra sajt för mina svävarskor MBT, som jag skrivit så mycket om. Klicka på bilden.

- Men här har du ju den här skinnjackan, ropade Husbonden överraskad när han letade efter något i hallgarderoben.

- Jo jag vet, sa jag dämpat. Jag väntar på att gå i den igen.

- Jamen, det gör du nog nu, sa han hoppfullt.

- Okej, då. Jag kan väl pröva, sa jag. Föga inspirerad.

ÅÅÅ! JAG GICK I DEN!

Jag var helt beredd på att det skulle behövas några kilos minskning till, men den satt riktigt hyfsat. Inte så rymlig som för 18 år sen när vi köpte den, men inte så tajt heller. Bekväm, faktiskt. (Och bättre lär det bli.)

Den har jag faktiskt saknat. Lääänge. Sörjt. Och saknat.

Det blev ett kärt återseende. Nu hänger den framme i hallen. Kan faktiskt ha den på promenaderna. Premiär i morgon. Vilken känsla!