Sparsörs Stenbro - i folkmun Öre Bro - byggdes 1829 över ån Viskan som nedströms rinner ut i Öresjö. Bron är kulturhistoriskt intressant och var en viktig del i äldre tiders nät av kommunikationsleder. Bron ingick i en del av riksväg 42.

Den gamla stenvalvsbron byggdes av Per Andersson från Kråkås i grannsocknen Sandhult. Bron betecknas ”som ett mycket vackert byggnadsverk med sina tre proportionerliga valv och betingar ett högt kulturhistoriskt värde.” Bron är numera spärrad för motortrafikled. Enbart gång- och cykeltrafik är tillåten. Den ersattes 1937 av en stålbalksbro när riksvägen rätades ut strax intill. Bron syns nu väl från vägen.

Bron är visst 43 meter lång och 6 meter bred och har tre stenvalv. Det mellersta valvet är 7 meter långt och 2,8 meter högt, de övriga valven är 6 meter långa och 2,75 meter höga. Bron är byggd av tuktade gråstenar. En stenstolpe på bron är märkt med år 1829.

Före stenvalvsbron lär det ha funnits en träbro i slutet av 1600-talet. Samt ett vad över Viskan vid Lurkås. Från parkeringen vid bron finns vandringsleder in i naturreservaten Mölarp och Kröklings hage. Tvärsöver vägen vid Öresjö finns ett fågeltorn som höst och vår besöks av fågelskådare. Sevärdheter i trakten kring bron är bl.a Mölarps gamla kvarn och dess vackra miljö, en kungagrav, offerkälla och domarringar.Sparsörs Stenvalvsbro

Landsvägen norrut från Borås har alltid varit livligt frekventerad för handlande (knallar) och andra resande på väg mot rikets centrala delar. Transporterna till Borås var också många, kanske främst då med spannmål från Falbygden. 

Copyrighten för Mårten Sjöbecks vackra bild har tydligen upphört. Fler bilder på bron kan ses på nätet HÄR

Resan till Uddevalla var efterlängtad och en riktigt trevlig utflykt. Tänk så mycket man kan se och uppleva på en dagstur! Att resa i Sverige är något av det bästa jag vet. Vill inte till fjärran land för en enda sekund. Bilderna har räckt till fem inlägg. Ännu några pärlor från dagen hamnar här. Mina minnesfragment från barndomen har fått liv på nytt.

Var Folkets Park låg har jag vetat i hela mitt liv, fast jag aldrig varit där. Man har förstås berättat för mig. Där parken låg finns nu flerfamiljshus men man har sparat en liten del av parkentrén som minne. Riktigt rart. Egendomligt nog har GoogleMaps kvar den gamla bilden av Folkets Park-entrén så jag fick se hur den såg ut också. Det var min dag i alla avseenden! Ett besök i stadsdelen Kapelle där kusin Carina bodde som liten var också tvunget. Där är en sån rar gammal järnvägsviadukt strax innan vägen klättrar uppåt. 

Idylliska Jörgens Gränd (ovan) på St Mikaels berg med hus från 1800-talet hade vi aldrig känt till om inte en informationsskylt upplyst oss om denna. Uddevalla tar verkligen vara på sina pärlor. Och den gamla, flera meter långa, äppelträdsgrenen som löper över promenadstråket vid Hasselbacken  och stöttas av ett par stadiga reglar är härlig. Också något som tagits till vara.

Uddevalla klocktorn från 1751 på Agneberget som ger Uddevalla sin särprägel och tydliga profil måste vara med. Uddevalla stad grundades 1498 av kung Hans av Danmark (är 123 år äldre än Göteborg). Staden blev svensk genom freden i Roskilde 1658. En rest sten vid Hasselbacken minner om den viktiga freden där Danmark till slut avträdde Skåne, Blekinge, Halland (permanent) och Bohuslän till Sverige och "evig fred" mellan rikena slöts. Efter alla år av krig mot svenskarna dröjde det dock närmare 200 år innan bohuslänningen kunde känna sig svensk. Staden ödelades av storbrand 1806 då 4000 uddevallabor blev hemlösa, men återuppbyggdes med insamlade medel från landets kommuner.

Vad vore väl Uddevallaresan utan ett besök på regementet. Detta är ju faktiskt skäl till att jag alls existerar. Pappa gjorde lumpen på Kungliga Bohusläns Regemente (I 17) och mötte uddevallatösen Elsa, min mamma. Tjo uppå Backamo, vi exera’ och vi marschera’. Är så glad att vi åkte dit upp.

Bohusläns Regemente bildades redan 1614 (Bahusiske regiment) då Bohuslän var norskt och har haft olika namn genom århundradena. Backamo var länge en permanent övningsplats. Bohusbrigaden avvecklades genom ett försvarsbeslut 1988. Nu används det gamla regementsområdet bl.a till Bohusläns Försvarsmuseum. ”Här utbildades krigsmän 1913-1992” säger monumentet i bohusgranit vid regementet. Bohuslänningarna reste stenen. Till regementets 300-årsminne (1661-1961) gjorde konstnären Giuseppe ’Pino’ Fagnoni statyn ”karolinern” som ännu står utanför kanslihuset.

Visst var det i Skeppsviken vi badade! Bilden där vi kusiner satt på berget och huttrade i våra badkappor är tyvärr på villovägar. Men när jag väl kom på plats kände jag igen miljöerna. De båda vikarna. Och grottan mellan stenarna. Badplatsen är så… västkustsk. Trots att hamnen ligger på andra sidan Byfjorden och Oljehamnen strax intill med sina cisterner sägs vattnet nu vara godkänt för bad. Hamnen och varvet var ju betydligt mera livaktigt när jag var barn på 50-talet men man kanske aldrig funderade på vattenkvaliteten då… eller så hörde jag aldrig talas om den.

När vi förr klev av tåget vid Centralstationen väntade vi på buss vid dammen på andra sidan gatan. Mormor Ellen bodde i östra Uddevalla. Och tänk… här vid dammen är sig allt likt ännu. Helt underbart att se. En flashback från 50-talet. Samma staty och den lilla parken med vackra planteringar runt om. Uddevalla tar verkligen vara på sina miljöer. Bilden från familjealbumet visar dammen, dels med mamma (th) dels med hennes syster Guye. Numera också en ganska livaktig station.

Uddevallaresan började här.

Jag kallar den ibland för Klippvägen. Kustvägen. Eller Södra Infarten. På ett äldre vykort stod det Kustlandsvägen. Men den heter Göteborgsvägen. Vägen mot Göteborg, alltså. Och är därför den infart till Uddevalla jag lärde känna först. Den vackraste stadsinfart som finns. Den ingick förstås i minnesresan häromveckan.

Mest kom vi med tåg för att hälsa på mormor. Familjen hade ingen bil. Men när vi kom med någon av morbröderna i bil så blev det denna vägen. Den har för alltid gjort djupt intryck på mig. Skönt att den är kvar. Uddevalla tycks vara en stad som tar vara på sina pärlor. Vägen byggdes 1908 – med statsbidrag, förtäljer en inhuggen tavla i berget. Tydligen var det sällsynt med statsbidrag.

Utsikten där har alltid varit vacker. Förr i världen fanns inte Uddevallabron över Sunningen, men den förstör inte alls utsikten. Tvärtom. Strax nedanför vägen ligger Gustafsbergsbadet. Där vid Lindesnäs börjar Uddevallas nya Strandpromenad, klar 2006. En 9,3 km gång- och cykelväg genom hela staden som 2009 utsågs till Sveriges Vackraste Väg av Vägverket. Den tilldelades Vackra Vägars Pris. Spektakulär fastsättning i berget just här.

Det märkligaste med hela Uddevallaresan var nog Tureborg - lekplatsen som aldrig försvann. Trots den mäktiga Bäveån och besöket på I 17, Kungliga Bohusläns Regemente, där pappa gjorde lumpen - och indirekt är skäl till jag alls existerar - så tog Tureborg priset.

Hela mitt liv har jag undrat vad Tureborg var. Bilder i familjealbumet visar mamma och pappa där uppe 1948, året innan jag föddes. Och från mormors väg pekar en skylt med namnet Tureborg ut ur stan. Dit ska jag någon gång, har jag tänkt varje gång. Inte så att det var hemligt, men som liten har man många tankar och infall som ska verkställas så frågan blev väl aldrig utredd. Det är den nu - när borgen nästan är borta. Att den brann när jag bara var ett år kunde jag ändå inte gjort något åt.

Ture Malmgren (1851-1922) som grundade tidningen Bohuslänningen är upphovsman till borgen Tureborg. En plats för drömmar om medeltiden. Bygget påbörjades 1899 på det 106 m höga berget och pågick till 1912 men blev aldrig helt klart. Efter Malmgrens död 1922 fick borgen förfalla. Den härjades 1950 av en förödande eldsvåda. Förr var det en festplats för societeten, sedan var det lekplats för flera generationer uddevallabor. Slutligen har den vandaliserats genom åren.

Sommarens utställning på Bohusläns Museum visar historiska spår och visioner för framtiden. Den är producerad av Sällskapet Tureborgen som också nyligen röjt omgivningarna från sly så att platsen åter blivit tillgänglig för allmänheten. Vi är dem evigt tacksamma för detta, annars hade jag aldrig kunnat ta några egna bilder av Tureborgsruinerna.      

Sällskapet har startat en blogg där man visar många historiska bilder och fakta. Sällskapet har också en facebookgrupp och där har jag förstås gått med. På Digitalt Museum här på nätet ligger massor av bilder på gamla Tureborgs storhetstid samt den förödande branden.
Äntligen har jag egna bilder - i både kamera och huvud.